Om och kring Döderhultarn

Han hette Axel Petersson och var född i Oskarshamn 1868.

Han var 12 år när han började skolan och två år fick han tillbringa redan i första klassen och bättre gick det inte för honom i den andra. Det var så att säga två år i varje klass även för den lille Axel Petersson. Modern tog honom snart ur skolan och han kunde lättad ägna sig åt det han tyckte var roligare, att studera naturen och teckna.

Gunnar Jungmarker skriver i sin bok "Döderhultarn", utgiven 1943, att lärarna i Oskarshamns Läroverk bestod sina disciplar en hårdhänt fostran "men en så besvärlig elev som Axel Petersson hade kanske inte ens den mest förstående lärare fått någon rätsida på".

På både fädernet och mödernet var Döderhultarn av hederlig småländsk bondstam. Hans mor, Eva Lotta Persdotter, var djupt religiös och drömde om att han skulle välja den prästerliga banan, fadern, som gick bort tidigt, redan 1877, gladde sig åt hans böjelse för handaslöjder, något som han själv med stort intresse ägnat sig åt.

När Axel började bli vuxen och måste tänka på att välja levnadsbana, avstod han från att ägna sig åt lantbruket på föräldrarnas gård, och något annat yrke visade han heller inte något större intresse för. Då beslöt man att pröva en på den tiden vanlig sista utväg: att exportera honom till Amerika.

Han försågs med en hygglig reskassa och tog det skraltiga tåget, som skulle föra honom till Malmö, startpunkten för den stora resan ut i världen.

När han väl kom till Malmö, slog han sig till ro där på ett bra hotell och började spela på Danska Klasslotteriet. När slantarna var slut avhämtades han på ort och ställe av en bror som eskorterade honom åter till fadershemmet.

Modem förebrådde honom för att ha förstört så mycket pengar och då svarade han: - Förstört? Inte har jag förstört några pengar! Dom finns minsann allihop, det är bara andra som har dom! "Kapitlet Döderhultarn och pengar var och förblev ett besvärligt kapitel", konstaterar Jungmarker i sin intressanta bok om Axel Petersson – Döderhult.

Det var min far, Hasse Z., som upptäckte Döderhultarn och presenterade honom i sin tidning, Söndags-Nisse. Albert Engström har nämnts som upptäckare, men det stämmer inte. Han uppskattade Döderhultarn efter förtjänst och nog påminde hans egna gubbar och gummor om Döderhultarna.

De var ju båda smålänningar och hade sett dem på nära håll. Men bland Döderhultarn finaste skapelser får man nog räkna kreaturen, kor, oxar och utmärglade hästar, s.k. "Ottenbyare". Hans porträtt av kända Oskarshamnsbor ingår också i samlingen av hans förnämligaste verk.

Så här gick det till. På en resa i landsorten hade Hasse Z. gjort bekantskap med en vinhandlare, som utom sitt yrke kunde många konster, härmade kända skådespelare och berättade roliga historier.

En dag när Hasse Z. kom hem från sin resa, fick han på posten ett litet paket. Det innehöll en trähäst, som inte var större än att den kunde stå i mottagarens hand. Hästen var skuren med kniv nästan i ett stycke och den stod litet framåtlutad på magra, spattiga ben. H. Z. skrev och tackade och hästen blev ställd på en hylla bland många andra småting, stod där och hängde med mulen och väntade på sitt öde.

Och det kom. Det var O. A., den geniale tecknaren och humoristen, som en dag stannade framför hyllan, pekade på hästen med sin cigarr och sa: – Bra. Varifrån och vem?

– Vet inte. Lär vara en karl i Oskarshamn. Jag har fått den av en vän.

– Den där karln i Oskarshamn skär säkert andra djur och kanske människor också. Låt oss ta reda på honom och försöka få honom på en utställning bland våra teckningar.

Och det lyckades de båda vännerna med. Till Söndags-Nisses redaktion kom ett par stora lådor med träskulpturer från Döderhultarn.

Där fanns Bröllopet och Begravningen och alla djurgrupperna, de sedermera så kända och berömda.

Det blev en utställning i Hultbergs konsthandel på Birger Jarlsgatan. Den blev naturligtvis en sensation. Döderhultarn tog både kritik och publik från första dagen. Tidningarna fotograferade och man skrev vänligt om honom, ingående och, konstaterade Hasse Z., "även allvarligt".

Christian Eriksson, vår berömde bildhuggare, besökte utställningen och sa: – Denne man är en av världens förnämsta skulptörer. På den internationella marknaden har man ännu inte upptäckt honom. Men vänta bara.

Döderhultarn nådde sin berömmelse medan han levde, ehuru många ansåg att hans roliga gubbar, gjorda med en vanlig täljkniv, inte hade något med konst att skaffa. Inte ens bestyrelsen för den stora stockholmsutställningen 1909 förstod att sätta honom på rätt plats. Men Hasse Z. fick ett brev vari man bad honom ordna en särskild paviljong år Döderhultarn. Det var ju en framgång. Men helst önskade man att konstnären själv skulle sitta i paviljongen och "slöjda".

Brevet förvånade H. Z. något, men sedan han gjort en förfrågan hos bestyrelsen, huruvida man även vidtalat Zorn, Liljefors och Larsson att sitta och måla i paviljongen, ordnades saken så att endast Döderhultarns skulpturer och icke han själv ställdes ut. Utställningen gjorde lycka och flera av skulpturerna såldes.

För Döderhultarns "Kobröllop", alltså en tjur och en ko i intim förening, betalades upp till 50 öre, vilket ansågs bra betalt för ett "slöjdarbete" som man inte gärna kunde ha framme på byrån i finrummet.

I mitt barndomshem var tjuren och kon skilda åt, men min bror och jag roade oss med att sätta ihop dem. Då blev min mor upprörd och hotade att kasta in kreaturen i kakelugnen. Räknar man med vad som betalas för "Kobröllopet" vid dagens auktioner, hade det blivit en ganska dyr brasa.

Jag minns att det berättades om en stackars gumma i Oskarshamn som före konstnärens berömmelse hade köpt en hel binge gubbar och gummor och kor. Men så blev det kallt i stugan en kulen vinterdag och hon hade ingen annan ved. De där fulingarna är väl ingenting att spara på, tänkte gumman, och slängde alltsammans i spisen. Det blev varmt och skönt och hon kokade kaffe och hade det gott.

Ja, det berättades mycket. Bland annat skulle Döderhultarn vid sin mors dödsbädd ha lovat att aldrig vidare dricka en enda droppe sprit i hela sitt liv. Men sedan upptäckte han att Roséns bröstdroppar skänkte honom en lätt berusning. – Så han blev den största apotekskunden på Roséns bröstdroppar i hela Småland, sa min far, humoristen.

Det som hände med den lilla trähästen var inte trevligt för mej och min kompis Sigge Nilsson. Vi roade oss med att sparka boll i matsalen på Jungfrugatan och det bar sig inte bättre än att Sigge råkade pricka "Ottenbyaren" och den föll i golvet och bröt ena bakbenet.

Vad skulle min far säga? – Vi kommer att få stryk båda två, sa Sigge. – Jag brukar aldrig få stryk, sa jag, han bara tiger och lider. Det är ett värre straff. Och min mor gråter.

Vi låste in oss i barnkammaren och satte i gång som veterinärer. Att koka lim hade vi inte tid med, men det fanns ju syndetikon. Vi smetade på och satte ihop benet så gott vi kunde. Att det benet blev litet kortare än de andra brydde vi oss inte så mycket om.

– Han är inte bara mager, han är halt också, sa Sigge. Märkligt nog tog min far det inte så hårt och min mor försvarade oss och sa: – Pojkarna gjorde det ju inte med flit.

– – –

En dag 40 år senare ringde intendenten Jungmarker från Nationalmuseum och frågade om den första Ottenbyaren fanns kvar. Den skulle nämligen vara med på minnesutsällningen. Jodå, den fanns kvar och jag fick uppdraget att överlämna den.

Vid utställningens högtidliga öppnande trängdes Sigge Nilsson och jag med kungen för att kolla om ena bakbenet höll ihop fortfarande.

Just nu vilar kraken ut i ett av SE-bankens fack tillsammans med 100 Fermenta som jag har köpt för kr. 8:50 per styck.

Kar de Mumma

Erik Zetterström – Kar de Mumma, f 1904
Skriftställare.
Skrivit över 20 000 kåserier i Svenska Dagbladet. Årliga kåserisamlingar och många revyer med Stig Järrel som "Fibban".
Son till Hasse Z.

Referenser:

Zetterström, Erik (Kar de Mumma), "Om och kring Döderhultarn", Ur Bukowskis Katalog, Auktion 461, Stockholm 29 setember 1988. Gemensam Utställningskatalog för "Döderhultar'n" Utställning Döderhultarmuseet i Oskarshamn, 2 juli – 14 augusti (1988).

Ett stort tack till upphovsrättsinnehavarna som ställt text och bilder till förfogande. Tack!
Webbredaktör Magnus Bjurhammar, enigma.se

enigma.se/AP