Bror Hjorths porträtt
av Döderhultarn
Det talas mycket
om kunnande i konsten. Och det brukar vara så att
ju sämre konst det är dess mer predikar man kunnandet och med
kunnande menar man då det som Döderhultarn blev så trött på i
bildskärarens verkstad i Oskarshamn. Det är sandpapperskunnandet,
"först med 4:ans sandpapper och sedan med 3:ans och 2:ans och 1:ans
och 0:ans och 00:ans och så med baksidan av sandpapperet tills ytan
glänser", enligt Döderhultarns egen beskrivning.
Vi har utvecklats sedan dess, så vi slipar inte
bort all karaktär med sandpapper. Det är inte sista modet mer. Men
att närma oss det kunnande som av det levande materialet förstår att
skapa ett levande verk, dit har vi långt kvar än.
Men Döderhultarn hade detta kunnande och att han var
helt och fullt medveten i sin konst har vi många bevis på. Han reagerade
mot den sandpapprade ytan och hans yttrande om att den grova ytan blev
mera levande visar att han på en mycket viktig punkt var på det klara
med hur han skulle förfara för att uppnå intensitet i sina saker, att
det var fråga om intensitet och liv och inte om svarvade och sterila
former.
Men vad lärde Döderhultarn av? Kom hans konst av
intet, sprang den fram fullt färdig ur hans eget inre? Förvisso var det
ett källsprång av största rikedom. Men utan ett medvetet arbete på att
tillvarata och utnyttja denna rikedom är det osannolikt att han kunnat
prestera vad han gjorde. Han kom inte i beröring med andra bildhuggare,
utom träsnidaren i Oskarshamn, som med all tydlighet inte kunde ge honom
någon hjälp.
Albert Engströms betydelse för honom är känd och
erkänd av honom själv. De hade likartat temperament och motivkretsen var
delvis densamma. Den utomordentligt skarpa iakttagelsen av naturen hade
de bägge och var och en på sitt område, den ena det svarta och vita, den
andra träet, ett genialt grepp på sina medel. Deras humor förenar dem
även, den humor som gör sig solidarisk med medmänniskorna, som med
förståelse upplever deras fel och förtjänster. Det är icke karikatyr, om
man därmed menar att det löjliga är överdrivet. Men det är det
karakteristiska som är markerat på ett så träffande och direkt sätt att
man ler förståelsens varma leende.
Men det finns annan påverkan som inte är tillräckligt
uppmärksammad och som jag tror haft mera att betyda för Döderhultarns
skulptur. Det är från de medeltida träbildhuggarna, vilkas verk han
beundrade i kyrkorna. Det har omvittnats av personer som kände honom,
vilket stort intresse han hade för sådana besök. Han demonstrerade,
förklarade, talade sig varm. Tyvärr har intet upptecknats av vad han
sade vid dylika tillfällen. Det hölls väl också mest som löst och
ovederhäftigt prat, som inte var att fästa sig vid.
Som det alltid gör då konstnärer yttrar sig om konst.
Det är i varje fall att beklaga att inga av hans reflexioner finnas
bevarade. Det är utom allt tvivel att han kände samhörighet med dessa
gamla mästare, vilka var bildhuggare i ordets egentliga betydelse och
skapade av materialet. Han lärde så den träets tjusning som strålar ur
hans egna ting, och han tog fatt på denna glömda tradition, knöt till
vid den och förde den vidare på sitt sätt. Han lärde träets möjligheter,
att det var en hel värld för sig, att i denna värld sjöng många
melodier, båda himmelska och jordiska. Det blev inte de himmelska för
honom som för de gamla som skapade i religiös tro och mystik. Det måste
en djärvare karakteristik till mera robust form för hans smålandsbönder
än för deras apostlar och madonnor. Och hans melodier dofta också av
jord och mylla. Det är enkla och faktiska låtar.
Man vill ju gärna anse som en brist hos honom att han
bara höll sig till träet och sin lantliga motivkrets, att han inte
gjorde små nakna flickor i lera eller stora monument. Men de modeller
han hade var honom naturliga och bekanta, och leran avskydde han… Han
hade inte förstånd på att leran och bronsen är heligförklarade och att
bildhuggarens ursprungliga material är stenen och träet voro lysta i
bann.
Döderhultarn var fri från den jargong som blivit det
gängse språket inom skulpturen. Det skummande av olika stilar och
skolor, arrangerande och tricksande, som gör pastischen så förvillande
lik originalet. Artisteriet, raffinemanget. Han hade ingenting av detta
och skulle aldrig ha begripit det.
En museiman sa en gång att Döderhultarn inte var nån
"riktig" skulptör, och det var därför han inte passade på museet. Han
var förvisso inte salongsmässig, inte raffinerad, inte artist, men har
var bildhuggare, vilket är något annat och mer. Man är så ovan vid det
enkla och naturliga, att man blir chockerad av det när det visar sig
någon gång, eller går det helt förbi. Konst förväxlas så lätt med
förkonstling… Man vill inte se att Döderhultarn upptäckte träet på nytt,
upptäckte en sen länge död tradition och att han gjorde det i en tid då
ingen jordmån fanns för att göra det.
De fasta former han skapade av träet, samlande dem i
mäktiga rytmer, är monumentalbildhuggarens kännetecken. Det är inte
storleken på figurerna som åstadkommer skulpturens värde. Den påklädda
människan är lika god modell som den nakna. Och Döderhultarns små
varelser i sina opressade kläder som tagit form av kropparna och deras
rörelser, accentuerar dem, förstorar dem och gör dem till monumentala
skapelser.
I sitt enkla vedträ har han haft plats för alla motiv
som bildhuggaren använder sig av, människor och djur, Även den nakna
människokroppen har han behandlat med mästerskap. Till exempel de två
mannarna i Beväringsmönstringen, på Göteborgs museum. Den ena träder
fram för läkaren, den andra står under mätapparaten. Vilken riktig
iakttagelse de vittnar om och med vilken kraft och realism de är
framställda.
Döderhultarns figurer måste betraktas var och en för
sig. De är färdiga som enstaka skulpturer, avslutade i sig själva. Han
har sällan fixerat dem i fasta grupper med avsikt att göra en grupp. Då
han gjort det nån enstaka gång, som i Häradsrätten, har resultatet
blivit av överväldigande verkan.
Häradsrätten har en stark ödesstämning över sig. Han
har inte sökt gå till rätta med sociala orättvisor, som en Daumier. Han
hade förvisso ingen avsikt alls annat än att göra en levande verklighet.
Han ville inte göra världen bättre och vackrare. Inte heller ville han
göra sig löjlig över den. Han godtog den som den var. Han har säkert
inte funnit det absurda i denna scen, med drängen som lägger sina
fingrar på bibeln och svär sig fri, hade säkert ingen medkänsla med
flickan och barnet. Men med oförlikneligt patos har han skildrat det
hela. Drängen, flickan med barnet, nämndemännen, domaren, åklagaren…
Dessa alla figurer borde reproduceras i stort format för att ge klart
besked om det mästerskap han var i besittning av, i varje enskild figur
och den samlade kompositionen.
Att söka ut och värdera bland Döderhultarns verk har
inte varit min avsikt. Han har givetvis som alla konstnärer bland starka
saker gjort även svaga. Det hade varit orimligt annat. Den rättigheten
bör han också ha som andra. Och han blir inte sämre för det. Av
mästerverk kvarstår ändå tillräckligt många.
Ur Konstrevyn 1944
|
