Ett besök i Döderhultarns ateljé
"Och så kom det sig, att vi jämte några andra
besökande letade oss fram till den gata eller gränd, där han bodde.
Högt uppe under
takåsen i en liten oansenlig träkåk hade han rett
sitt bo. En smal, brant trappa ledde dit upp. På vår knackning ljöd ett
glatt "Välkomna, mycket välkomna"; dörren öppnades och vi stodo framför
honom, som besöket gällde.
"Döderhultarn" är en några och 40 års man med en glimt
av humor i sina ljusa, blå ögon. Han ser ej särdeles stark ut och säger
sig för tillfället vara litet besvärad av hosta. Ej så litet originell
förefaller han att vara, och man vet ibland ej om man skall ta honom på
skämt eller allvar. Han talar mycket och korthugget i flera av dagens
frågor. Men om sin konst talar han föga.
Vi framkasta ett halvt ursäktande för, att vi komma
och störa honom i hans arbete. Men han känner sig tydligen smickrad av
att folk besöka honom. "Somliga da'r", säger han, "har jag ända till 6 à
8 besök, och då hinner jag naturligtvis ej arbeta så mycket. Men det gör
just ingenting. Jag förtjänar bra med pengar ändå, och jag har ingen att
spara åt. Så nog räcker det alltid den tid jag har kvar att leva. Om jag
hade haft dessa pängar", säger han med en vemodig suck, "när min gamla
mor levde, så hade det varit en annan sak. Då skulle jag ha varit
överlycklig. Men nu kan jag ej göra något annat för henne än att då och
då lägga en blomma på hennes grav".
"Ja, så här bor jag, och här trivs jag", säger han, då
vi något förvånade se oss omkring i det lilla, trånga kyffet. "Här på
bordet ligger mina arbetsgrejor, och där på golvet det material - en
trave alved - , som jag gör mina 'gubbar' av. Och så smetar jag över dem
med ebenholtsbets, Det är alltsammans. Ibland - men då får jag
naturligtvis vara riktigt flitig – kan jag göra ända till tre om da'n
och de inbringa mig 10 kr styck. Och det är ju inte så illa. Dem jag
sänder till Rom får jag mycket mera för".
"Spiseln där", säger han humoristiskt, "har den
beklagansvärda egenskapen, att värmen går ut, och röken slår in".
Att någon kan bo så här primitivt och ändå känna sig
inspirerad av sitt arbete! Det kunna vi knappt fatta. Golvet ligger
delvis täckt med hyvelspån. På byrån stå några lämningar efter en frugal
måltid, på en krok hänga några klädesplagg och i gungstolen ligga
sängkläderna hoprullade.
"Här gömmer jag några kuriosa", säger "Döderhultarn",
och går fram till sin chiffonjé. "Det här är ett diplom, som jag fick på
en utställning härom året för skicklighet i träsnideri. Och det här är
några märkvärdiga stenar samt några andra små minnen".
Till sist räcker
han oss ett brev att läsa, och vi igenkänna med vemod
S. A. Andrées välbekanta stil. Brevet var ett nekande svar på en
anhållan, som Axel Petersson gjort att få medfölja nordpolsexpeditionen
1897.
När vi lämna denne enkle, självlärde träskulptör med
sina små anspråk på detta livets goda, tycka vi, att ordspråket om den
småländska arbetsamheten och förnöjsamheten här besannats."
–lin. Dagen 19/8 1911
|
