AXEL PETERSSON
Döderhultarn
1868—1925

 


    Albert Engström


    Hasse Z


    Kar de Mumma


    Gunnar Jungmarker


    Bror Hjorth


    Axel Petersson


    Biografi


    Museet


    Ateljén


    Hemsidan

 

Hasse Z. om Döderhultarn

   
 "Äktenskapet", en dragkamp där hustrun alltid vann.

 

Jag glömmer år och årtal, men jag minns människor och händelser, de som äro värda att minnas.

Det är i början av detta vackra århundrade, en vinter och det är kallt. Jag gör en resa till Norrköping för att äta middag. Nu skulle något sådant icke falla mig in. Jag har lärt mig att middagar kunna serveras på närmare håll. Men i början av detta århundrade gjorde man saker, som nu förefalla litet underliga.

Vi voro över hundra herrar, som reste till den middagen och vi kommo från alla håll och kanter. Vi reste för att ta avsked av ett hotell, en restaurant, som skulle stängas. Jag hade aldrig sett det hotellet, den restauranten. Jag kände ingen smärta vid avskedet. Värden, som bjudit oss, var en originell man. Då allt var över, skickade han oss med extratåg till Katrineholm och längst fram på lokomotivet hade han satt sitt porträtt i karikatyr. Det var rätt många kor, som gingo ur vägen för det tåget.

Den middagen. Vi sutto till bords i fem timmar och vi drucko chartreuse till efterrätten. Vi blevo vänner och bröder allesamman och den främmande herre, som jag följde hem berättade mig att hans goda och kloka hustru lindat honom med tidningar under fackskjortan för att han inte skulle frysa ihjäl på hemvägen. Han såg rätt underlig ut när jag fick honom i säng, men han gick igenom äventyret med livet.

Jag blev också bekant med en vinhandlare. Jag har glömt hans namn, men han sände mig en tid efteråt sitt porträtt för att jag inte skulle glömma honom. Han var klädd i en randig kostym, som då var modern, men han höll ingen vinbutelj i handen. Det var ett civilporträtt.

Den mannen kände många konster, som han förmodligen lärt sig för att kunna sälja sina viner lättare. Därmed intet ont sagt om vinet. Han härmade kända skådespelare och han gjorde det så väl att om man blundade eller gick in i ett annat rum, så kände man sig som på teatern. Han kunde också härma andras namnteckningar, men han gjorde det aldrig i bedrägligt syfte, vilket, om man betänker hans stora skicklighet, tydde på en stark och fast karaktär. Denne lustige och originelle vinhandlare blev skulden till att en utmärkt konstnär, som hittills levat lugnt och tryggt i sin hemstad, plötsligt ställdes fram inför all världen och fick det namn och det rykte han var värd. En dag då jag kommit hem från den långa middagen med chartreuse till efterrätten, fick jag på posten ett litet paket. Jag bröt förseglingen och ur en liten låda tog jag upp en trähäst som inte var större än att den kunde stå i min hand. Hästen var skuren med kniv nästan i ett stycke och den stod litet framåt, lutad på magra, spattiga ben. Kroppen var också så tunn att revbenen stucko fram här och där. Det var ett eländigt litet djur från ett kargt och fattigt land.

Jag stod och såg på den underliga lilla hästen, jag vände den på alla håll och kanter och slutligen ställde jag den på ett bord för sig själv. Så gick jag ifrån den och såg på den på avstånd.

Den stod kvar på bordet tyst och stilla, men det tycktes mig som den skälvde i knävecken.

– En vacker gåva, tänkte jag. Bra gjord. Vem kan ha skickat mig den och vem kan ha gjort den? Jag tittade i lådan och där låg ett litet kort från min vän vinhandlaren. Jag skrev och tackade och så blev hästen ställd på en hylla bland andra småting, stod där och hängde med mulen och väntade på sitt öde.

Det kom. Det var O. A. tecknaren, konstnären, som en dag stannade framför hyllan pekade på hästen med sin cigarr och sade:

– Bra. Varifrån och vem?

– Vet inte. Lär vara en karl i Oskarshamn. Fått den av en vän.

O. A. tog hästen i handen, smålog och ställde den tillbaka, och så talade vi om något annat. Just i de dagarna förberedde Söndags-Nisse sin första karikatyrutställning. Vi gjorde upp planen för det hela och så kommo vi tillbaka till hästen. Det föll mig något in.

– Den där karln i Oskarshamn skär säkert andra djur och kanske människor. Låt oss ta reda på honom och försöka få honom med bland våra teckningar.

Avgjort. Och så skrev jag till stadsfiskalen i Oskarshamn, frågade efter träskulptören och fick ett vänligt upplysande svar.

Konstnären hette Axel Petersson från Döderhults socken och han skar både människor och djur, hela grupper om det önskades. Jag skrev på nytt, beställde så mycket jag kunde få, stadsfiskalen blev vår mellanhand, och en dag kom där ett par stora lådor med träskulpturer från Döderhultarn.

Jag blev glad när jag fick upp de lådorna, överraskad och glad. Där var Bröllopet och Begravningen och där var djurgrupperna, de nu så kända och berömda. Där var också gubbarna och gummorna och de små pojkarna – smålänningar i varje liten tum från träskobotten och upp till skulten. En äkta konst, omedelbar, benådad. Rakt på sak. Och sådant hade man för sig därnere utan att man lät oss få veta det. Stadsbor och resande köpte de där figurerna för en ringa penning och gåvo bort dem som leksaker till små och stora barn.

Jag ställde upp grupperna, ordnade dem som jag trodde de skulle vara, och då jag fått allt färdigt, kom en herre på besök.

Det var Carl Cederström, som ännu inte hunnit bli hela Sveriges flygbaron utan nöjde sig med titeln agronom på Ingarön. Han fick se Döderhultarns gubbar och han ville genast köpa allesammans för egen och Ernst Thiels räkning. Vägrades. Men Cederström fick förhand på Bröllopet och Begravningen.

Så fingo vi utställningen färdig. Hos Hultbergs på Birgerjarlsgatan. Blev naturligtvis en succés. O. A. dominerade bland teckningarna, som han gjort i många år, även efter sin död.

Och så Döderhultarn. Det blev en sensation. Han tog både kritik och publik från första dagen. Tidningarna fotograferade hans bilder och man skrev om honom vänligt, ingående, och guskelov allvarligt.

Döderhultarn var färdig, Han var ett namn att räkna med.

Och så fick han epigoner, och imitatörer. Det finns många vedbodar och lediga träkubbar i Sverige.

Där kom den ena lådan efter den andra med järnväg och post och allihop fyllda med trägubbar. En del åtföljdes också av rekommendationsbrev från präster och klockare och en herre från Kalmar hade till och med några vänliga ord från H. M. Drottningen.

Men det blev ingen Döderhultare ändå av alla de där träsnidarna. I de flesta fall en hög misshandlat trä, knappast mer. Den enda som röjde egna anlag och gick sin egen väg var en ung stockholmsarbetare, som skar några bra och säkert uppfattade typer ur den stockholmska arbetarevärlden.

Axel Petersson i Oskarshamn gick vidare i sitt arbete. Framgången gladde honom säkert, men den fördärvade honom inte. Han blev en karl att göra affärer på och konsthandlare och andra begrep snart den saken, jag hoppas att Döderhultarn fick litet med av det goda.

Så tog träskulpturen en sådan fart och ett sådant omfång; Dagens Nyheter fann sig föranlåten ordna en tävlan bland alla träartisterna. Jag fick den äran sitta med i juryn. Tillsammans med Christian Eriksson. Arbetet blev lätt. Där fanns icke mycket att prisbelöna, icke många som skurit med egen kniv. De allra flesta hade lånat Döderhultarns och den låg inte riktigt bra i vilken hand som helst. Jag tror vi gåvo priset till en ung konstnär från Västerås, som skurit en dansös i järnek. Han var ingen efterapare till Döderhultarn. Han hade sin egen stil.

Döderhultarns gubbar och Engströms teckningar ha mycket gemensamt med varandra. De enkla, ärliga linjerna, som alltid hålla sig till det väsentliga hos modellen. En lugn, allvarlig, och säker konst utan flirt eller fjäsk med publikens smak åt ena eller andra hållet.

Döderhultarn var en skicklig porträttör. Han gjorde en karikatyr, men utan att alltför mycket gå utanför ämnet. Han arbetade här med små men verksamma medel. Bilden av skeppsklarerare Dam är ett ypperligt exempel på hans förmåga i detta avseende. Döderhultarn har icke blott en handens skicklighet, han har också ett öga som ser, han är psykolog och han är humorist.

Och sedan är det inte så märkvärdigt, att hans konst icke tillhör blott de få utan även med tacksamhet tagits emot av alla de andra, som icke analysera, icke mäta med måttbind och sticka.

Så småningom kom Döderhultarn i egen hög person till Stockholm, jag satt på min redaktion, då en liten satt herre steg in, hälsade och sade:

– God dag på dej. Nu är jag här.

– Jag ser det, sade jag. Och så begrep jag strax att det var Döderhultarn. Jag kände det.

– Nå, vad vill du här, sade jag.

– Jag har rest hit för att flyga med den där fransmannen Chevillard och du och Cederström ska ordna den saken.

– Naturligtvis, hur dags vill du gå upp?

– Det ska vara nu på förmiddagen, för jag reser tillbaka med båten i kväll. Vi få raska på.

Jag lämnade alltså mitt arbete för detta viktiga uppdrag, fick fatt på Cederström och lyckades genom honom få Chevillard att ta med Döderhultarn på en tur i luften.

Chevillard var konstflygare. Han flög looping the loop, Spiralen och Det fallande lövet. Han gick igenom hela programmet med Döderhultarn, som dock försiktigtvis bundits fast ordentligt vid maskinen.

När Döderhultarn i femton minuter lekt kastboll över Gärdet och stockholmstaken, kom han ned och omringades strax av en svärm journalister, som ville veta hur han haft det.

Det kom en glimt i Döderhultarns smålandsögon och så svarade han:

– Det var liksom en liten ekivåk känsla.

Han åt middag hos mig. Ärter och fläsk. Mitt under middagen gick han ifrån bordet och satte sig i en soffa, fortsättande att tala om allt mellan himmel och jord.

Jag tänkte: det är hans sätt att äta middag. Jag gick efter honom med tallriken och satte den på ett litet bord framför honom. Om en stund återvände han till vårt bord och då fick jag upp och flytta tallriken igen. På det viset promenerade vi fyra fem gånger fram och tillbaka mellan middagsbordet och soffan. Det var en mycket livlig middag. Men glad och underhållande.

Efter kaffet, som vi drucko i fyra rum, togo vi en bil och åkte till Döderhultarns båt, som låg vid Klara strand. Döderhultarn satt tyst och stilla i bilen. Jag var honom tacksam för det. Men när vi åkt i tio minuter, sade han plötsligt:

– Han som hittade på tändstickorna, var inte dum.

– Nej, sade jag, han var inte dum.

Och så avstannade samtalet. Det var egentligen det sista vi sade till varandra. Utom adjö och välkommen åter och hälsa hem och allt det där som tillhör en avresa.

Båten lade ut. Döderhultarn vinkade från akterdäck och sedan har jag inte sett honom. Men för något år sedan gjorde jag en resa genom Småland, och då återsåg jag honom i alla hans levande modeller, både människor och djur, och jag förstod mer än någonsin vilken utmärkt konstnär han var.

Hasse Zetterström, 1877–1946
Redaktör för Söndagsnisse-Strix 1924–43, Grönköpings veckoblad 1924–43.
Medarbetade i Svenska Dagbladet 1912–1945.
Far till Erik Zetterström (Kar de Mumma).

Referenser:

Zetterström, Hasse: "Döderhultarn". I Svensson, Hj. "Minnesalbum över Döderhultarn och hans konst", Oskarshamn (1928).
Zetterström, Hasse, "Döderhultarn". Nytryck i "Döderhultarn - Uttalanden om konstnären Axel Petersson med bilder av hans träskulpturer", förlagd av Hembygdsföreningen Döderhultarmuseum, Oskarshamn (1970).
copyright.gif (2722 bytes)

Ett stort tack till upphovsrättsinnehavarna som ställt text och bilder till förfogande. Tack!
Webbredaktör Magnus Bjurhammar, enigma.se

 



http://www.enigma.se/AP