AXEL PETERSSON
Döderhultarn
1868—1925

 


    Albert Engström


    Hasse Z


    Kar de Mumma


    Gunnar Jungmarker


    Bror Hjorth


    Axel Petersson


    Biografi


    Museet


    Ateljén


    Hemsidan

 

Axel Petersson om Döderhultarn

   

 

Pinligt förhör

 

Vi hava förelagt Döderhultarn nedanstående tio frågor till besvarande för att utröna hans ståndpunkt i viktiga spörsmål, såsom beträffande livet, samhället och människorna samt honom själv. Han har varit vänlig nog att ganska ingående besvara dem alla, och har han genom detta givit ett intressant bidrag till belysande av sig själv och sin strängt individualistiska syn på tingen.
Frågorna lyda, som följer:

Vilken religion har Ni och vad tänker Ni om de eviga tingen?

"Religion" är ett så konstigt , utrikiskt ord, så att man kan inte precis veta, vad det betyder. Någon s.k. "läsare" är jag emellertid inte – och det har nog ingen misstänkt mig för heller. Jag gillar statskyrkan på sätt och vis, åtminstone tilltalas jag av stora och ståtliga kyrkor. Prästerna tycker jag mindre om, och särskilt äro de otrevliga som fordringsägare. Och så tycker jag inte, att präster skulle få gifta sig. Jag finner det i hög grad opassande, att en Herrens tjänare skall få hänge sig åt så värdsliga nöjen som äktenskapet – det bör vara förbehållet oss andra, som äro mindre heliga.

Om jag för övrigt skall vara fullt uppriktig, så har jag nog ingen egentlig religion. Så vitt det inte skall hänföras till religion, att jag är lite rädd för spöken, som jag vet inte finnas. Eller så vitt det inte är religiositet att tycka om blommor på våren och att falla i andakt inför stormens brus i skogen en höstnatt.

De eviga tingen tror jag inte på. I varje fall är inte den lilla lurviga kålmask, som kallas människa, evig. Möjligen att gud är evig – om han finns. Men det här begriper du inte, broder, och inte jag heller!

Vilken är eder ståndpunkt i politiskt hänseende?

Däri kan jag fatta mig kort, ity att jag ingen ståndpunkt har. Jag är inte i stånd att fatta skillnaden mellan en liberal och en socialist, men jag anser, att det är förbaskat bra att ha mycket pengar för att kunna flyga och roa sig. Också har jag en viss medfödd "bondrespekt" för högt uppsatta personer, och jag vet, att det är pampigt att vara minister och sånt där (som Pettersson i Påboda t. ex.).

För resten är jag god vän med kung Gustaf. Jag har bland annat gett honom en fin tavla en gång, men han glömde bort att ge mig "delirium artibus", eller vad det heter i gengäld.

"Bus" hatar jag av hela min själ. Men så har jag också varit i tillfälle att se dem på nära håll.

Är Ni mycket fosterlandsälskande?

Sverige är ett uselt land: här finns inga pengar. Tacka vet jag Amerika! När jag fått pengar för mina gubbar från det landet och fått växla till svenska mynt, då har det förslagit litet. Nej! Sverige är ett struntland! Att man sedan älskar själva den plats på planeten Tellus, där man blivit framkläckt, det är en sak för sig, och det skulle man göra även om man vore född i Steniga Arabien eller på Himalajas högsta topp.

Vad är Eder mening om världskriget?

För mig får de gärna slå ihjäl varandra bäst de vilja! Det intresserar mig knappast. Och själv är jag ur landstormen och riskerar inte att komma med. Skulle för resten någon fiende komma hit och tutta eld på väggluskåkarna här på bergskranterna, så vore ingen skada skedd.

Vilken är Eder ställning till nykterhetsfrågan?

Teoretiskt är jag onykter men praktiskt är jag nykter som en nyfödd sill. Annars brukar det ju vara tvärt om med många.

Det var nyss fråga om religion, och jag skulle vilja säga, att nykterheten blivit ett slags religion för mig. Jag lovade en gång min mor att leva nyktert hela mitt liv, och därför håller jag det. Jag är annars ingen sträng moralist, men jag har koncentrerat mig på den punkten. Hoppas, att det i alla fall skall räknas mig till godo på domens dag, ty jag haver nog syndat annars, så mycket som tid och krafter medgivit!

Vad säger Ni om konsten?

Det finns saker, som man ser eller gör eller känner men inte talar om. Jag skulle vilja räkna konsten dit. För övrigt är jag inte tillräckligt hemma i det konstkritiska "tjyvspråket" för att kunna uttrycka mig bra. Men jag vill säga om konsten, vad psalmisten säger om Skriften:

"Hade inte ditt ord varit min tröst, så hade jag för länge sedan varit förgången i mitt elände".

Vad tycker Ni om de tusen och en "Döderhultare", som söka efterhärma Er?

Ack, jag missunnar dem inte! Kunna de bereda sig själva eller andra något nöje därmed, så gärna för mig! Få de slita samma hund som jag fick under en halv mansålder, så tror jag, att de bli nöjda. Jag erinrar mig för resten, vad någon vänlig själ skrivit en gång – han hade för övrigt lagt orden i min mun:

"Det finns tio tusen snusdosmakare i världen men bara en Döderhultare".

Vilka tankar har Ni om kvinnan och äktenskapet?

Mina tankar om dem lämpa sig inte för trycket! Men jag vill vara mild! I min ungdom älskade jag kvinnorna högt – så många jag hann med. Men man tröttnar på fruntimmer som på gamla dragspel, och för att gifta mig må gud mig bevara! Ty äktenskapet är en tvångsarbetsinrättning.

Om kvinnosaksfrågan vill jag inte yttra mig, för då kunde jag säga något mycket fult. Men om kvinnorna som sådana vill jag dock säga den komplimangen, att det finns praktexemplar ur ren konstsynpunkt. Och för sin naturliga uppgift äro ju kvinnorna väl skickade.

Men det värsta, jag vet, är ilsksinta kvinnor. Och de kunna vara sådana, att om man ställde två långhornade djävlar framför dem, skulle de inte låta skrämma sig ändå.

En kvinna skall vara mild som en sunnanvind, rund och mjuk och varm och fullblodig.

Vilka äro Edra planer för den närmaste framtiden?

Att skaffa mig en miljon riksdaler för att flyga opp två.

Vad är Er högsta önskan?

Att ha ett eget jordklot och en egen himmel.

"Jag är så innerst ini helsefyr arg på människorna, så jag håller på med kossor nu. Di är tacksammare. Och så står di bättre! Fyra ben är alltid stadigare än två.
F-n vet, om di inte är uttrycksfullare också, kossorna!"

(1925)

ORDSPRÅK: 

"Vanan är andra naturen"
I omskrivning av Döderhultarn:
"Har man suttit fast i femti år i en gärdsgård, vill man inte därifrån".

"Lyckan är en nyckfull kvinnsperson. Ibland kan hon komma försent. När hon äntligen kom till mig, hade jag inte "doningar" att ta emot henne med".

Från det ena till det andra, du var ju uppe i Stockholm och flög med Chevilliard! Hur kändes det?

– Åh, det var mycket upplyftande! En styv knävel att flyga! Först kändes det ju lite konstigt i byxorna, när han pila’ opp mot skyn, med ens hemvan i ekipaget. Det var härligt, storartat, och inte alls så kusligt, som man tror, när man står och ser på. Men det var stiliga gupp han gjorde! Fast i en sak blev jag besviken: ja’ hade velat stiga mot höjden, för att se gud fader i vitögat, som vännen Cederström sa.

– Det var ju första gången, du har flugit?

– Jo jo men! Ja’ har legat efter Cederström och Dahlbeck och Sundström i åratal, men det har varit lögn att de tagit mig med! Jag har varit för dyrbar last, ha de förklarat. Påminner mig för rästen om mister André, han som for till polen. Ja’ skrev på den tiden och bad, att han skulle taga mig med, åtminstone som barlast. Men han svarade, att han hade precis lagom stor barlast förut.

Albin Ytterlund i Aftontidningen 4/12 1913

Hans (Döderhultarns) största upplevelser sedan han blev upptäckt, tycktes han anse vara, när han vid en utfärd till ön Jungfrun höll på att falla utför en klippa och slå ihjäl sig och då han blev stucken i munnen av en geting, som satt sig på smörgåsen då han åt.

Intervju i Västerviks-Posten 9/8 1911

Stora män ha alltid vissa egenheter. Så vill Döderhultarn t. ex. inte gärna tala i telefon.
En gång kom en telefonpojke med andan i halsen upprusande på hans rum med kallelse till ett viktigt interurbant samtal.
Döderhultarn tog sig en pris och talade lugnt:
– Säj till dem, att ja inte talar i telefon. De kan ha dålig andedräkt.

Ingen människa sågs väl glad över att få en stor skattesedel. Och när Döderhult samlat sin första miljon, och för den skull erhöll en skattesedel med en mycket stor summa på, blev han förbannad och rev sönder sedeln i småbitar.
Om ett par dagar ångrade han sig likväl, och gick för att få en ny utskriven.
– Var har Ni gjort av den andra då? frågade vederbörande.
– Den tappade jag i golvet, så den sprack, svarade Döderhult.

Referenser:

"Döderhultarn – vår berömde träskulptör – i ord och bild".
Utgiven av och tryckt å Oskarshamns-Bladets Boktryckeri, Oskarshamn (1915).
Utgiven till förmån för Svenska Typografförbundets invalidfond.
copyright.gif (2722 bytes)

Ett stort tack till upphovsrättsinnehavarna som ställt text och bilder till förfogande. Tack!
Webbredaktör Magnus Bjurhammar, enigma.se

 



http://www.enigma.se/AP