AXEL PETERSSON
Döderhultarn
1868—1925

 


    Albert Engström


    Hasse Z


    Kar de Mumma


    Gunnar Jungmarker


    Bror Hjorth


    Axel Petersson


    Biografi


    Museet


    Ateljén


    Hemsidan

 

Bror Hjorth om Döderhultarn

   

 

Bror Hjorths porträtt
av Döderhultarn

 

Det talas mycket om kunnande i konsten. Och det brukar vara så att ju sämre konst det är dess mer predikar man kunnandet och med kunnande menar man då det som Döderhultarn blev så trött på i bildskärarens verkstad i Oskarshamn. Det är sandpapperskunnandet, "först med 4:ans sandpapper och sedan med 3:ans och 2:ans och 1:ans och 0:ans och 00:ans och så med baksidan av sandpapperet tills ytan glänser", enligt Döderhultarns egen beskrivning.

Vi har utvecklats sedan dess, så vi slipar inte bort all karaktär med sandpapper. Det är inte sista modet mer. Men att närma oss det kunnande som av det levande materialet förstår att skapa ett levande verk, dit har vi långt kvar än.

Men Döderhultarn hade detta kunnande och att han var helt och fullt medveten i sin konst har vi många bevis på. Han reagerade mot den sandpapprade ytan och hans yttrande om att den grova ytan blev mera levande visar att han på en mycket viktig punkt var på det klara med hur han skulle förfara för att uppnå intensitet i sina saker, att det var fråga om intensitet och liv och inte om svarvade och sterila former.

Men vad lärde Döderhultarn av? Kom hans konst av intet, sprang den fram fullt färdig ur hans eget inre? Förvisso var det ett källsprång av största rikedom. Men utan ett medvetet arbete på att tillvarata och utnyttja denna rikedom är det osannolikt att han kunnat prestera vad han gjorde. Han kom inte i beröring med andra bildhuggare, utom träsnidaren i Oskarshamn, som med all tydlighet inte kunde ge honom någon hjälp.

Albert Engströms betydelse för honom är känd och erkänd av honom själv. De hade likartat temperament och motivkretsen var delvis densamma. Den utomordentligt skarpa iakttagelsen av naturen hade de bägge och var och en på sitt område, den ena det svarta och vita, den andra träet, ett genialt grepp på sina medel. Deras humor förenar dem även, den humor som gör sig solidarisk med medmänniskorna, som med förståelse upplever deras fel och förtjänster. Det är icke karikatyr, om man därmed menar att det löjliga är överdrivet. Men det är det karakteristiska som är markerat på ett så träffande och direkt sätt att man ler förståelsens varma leende.

Men det finns annan påverkan som inte är tillräckligt uppmärksammad och som jag tror haft mera att betyda för Döderhultarns skulptur. Det är från de medeltida träbildhuggarna, vilkas verk han beundrade i kyrkorna. Det har omvittnats av personer som kände honom, vilket stort intresse han hade för sådana besök. Han demonstrerade, förklarade, talade sig varm. Tyvärr har intet upptecknats av vad han sade vid dylika tillfällen. Det hölls väl också mest som löst och ovederhäftigt prat, som inte var att fästa sig vid.

Som det alltid gör då konstnärer yttrar sig om konst. Det är i varje fall att beklaga att inga av hans reflexioner finnas bevarade. Det är utom allt tvivel att han kände samhörighet med dessa gamla mästare, vilka var bildhuggare i ordets egentliga betydelse och skapade av materialet. Han lärde så den träets tjusning som strålar ur hans egna ting, och han tog fatt på denna glömda tradition, knöt till vid den och förde den vidare på sitt sätt. Han lärde träets möjligheter, att det var en hel värld för sig, att i denna värld sjöng många melodier, båda himmelska och jordiska. Det blev inte de himmelska för honom som för de gamla som skapade i religiös tro och mystik. Det måste en djärvare karakteristik till mera robust form för hans smålandsbönder än för deras apostlar och madonnor. Och hans melodier dofta också av jord och mylla. Det är enkla och faktiska låtar.

Man vill ju gärna anse som en brist hos honom att han bara höll sig till träet och sin lantliga motivkrets, att han inte gjorde små nakna flickor i lera eller stora monument. Men de modeller han hade var honom naturliga och bekanta, och leran avskydde han… Han hade inte förstånd på att leran och bronsen är heligförklarade och att bildhuggarens ursprungliga material är stenen och träet voro lysta i bann.

Döderhultarn var fri från den jargong som blivit det gängse språket inom skulpturen. Det skummande av olika stilar och skolor, arrangerande och tricksande, som gör pastischen så förvillande lik originalet. Artisteriet, raffinemanget. Han hade ingenting av detta och skulle aldrig ha begripit det.

En museiman sa en gång att Döderhultarn inte var nån "riktig" skulptör, och det var därför han inte passade på museet. Han var förvisso inte salongsmässig, inte raffinerad, inte artist, men har var bildhuggare, vilket är något annat och mer. Man är så ovan vid det enkla och naturliga, att man blir chockerad av det när det visar sig någon gång, eller går det helt förbi. Konst förväxlas så lätt med förkonstling… Man vill inte se att Döderhultarn upptäckte träet på nytt, upptäckte en sen länge död tradition och att han gjorde det i en tid då ingen jordmån fanns för att göra det.

De fasta former han skapade av träet, samlande dem i mäktiga rytmer, är monumentalbildhuggarens kännetecken. Det är inte storleken på figurerna som åstadkommer skulpturens värde. Den påklädda människan är lika god modell som den nakna. Och Döderhultarns små varelser i sina opressade kläder som tagit form av kropparna och deras rörelser, accentuerar dem, förstorar dem och gör dem till monumentala skapelser.

I sitt enkla vedträ har han haft plats för alla motiv som bildhuggaren använder sig av, människor och djur, Även den nakna människokroppen har han behandlat med mästerskap. Till exempel de två mannarna i Beväringsmönstringen, på Göteborgs museum. Den ena träder fram för läkaren, den andra står under mätapparaten. Vilken riktig iakttagelse de vittnar om och med vilken kraft och realism de är framställda.

Döderhultarns figurer måste betraktas var och en för sig. De är färdiga som enstaka skulpturer, avslutade i sig själva. Han har sällan fixerat dem i fasta grupper med avsikt att göra en grupp. Då han gjort det nån enstaka gång, som i Häradsrätten, har resultatet blivit av överväldigande verkan.

Häradsrätten har en stark ödesstämning över sig. Han har inte sökt gå till rätta med sociala orättvisor, som en Daumier. Han hade förvisso ingen avsikt alls annat än att göra en levande verklighet. Han ville inte göra världen bättre och vackrare. Inte heller ville han göra sig löjlig över den. Han godtog den som den var. Han har säkert inte funnit det absurda i denna scen, med drängen som lägger sina fingrar på bibeln och svär sig fri, hade säkert ingen medkänsla med flickan och barnet. Men med oförlikneligt patos har han skildrat det hela. Drängen, flickan med barnet, nämndemännen, domaren, åklagaren… Dessa alla figurer borde reproduceras i stort format för att ge klart besked om det mästerskap han var i besittning av, i varje enskild figur och den samlade kompositionen.

Att söka ut och värdera bland Döderhultarns verk har inte varit min avsikt. Han har givetvis som alla konstnärer bland starka saker gjort även svaga. Det hade varit orimligt annat. Den rättigheten bör han också ha som andra. Och han blir inte sämre för det. Av mästerverk kvarstår ändå tillräckligt många.

Ur Konstrevyn 1944

Bror Hjorth, 1894-1968
En av Sveriges mest kända träskulptörer och målare.
Professor i teckning vid Konsthögskolan 1949 – 1959.
Bosatte sig efter studietiden i Uppsala, där han uppförde sitt ateljéhus i Kåbo, numera museum;
 Bror Hjorths Hus

Referenser:

Hjorth, Bror, "Döderhultarn", Konstrevyn (1944). Återgiven i: Döderhultarmuseet – Oskarshamn, "Axel Petersson Döderhultarn". Sammanställd av Sif Strand-Rönnbäck, Ing-Britt Jerner, Oskarshamns kulturförvaltning och Per Olin, förlagd av Oskarshamns kulturnämnd (1986)
copyright.gif (2722 bytes)

Ett stort tack till upphovsrättsinnehavarna som ställt text och bilder till förfogande. Tack!
Webbredaktör Magnus Bjurhammar, enigma.se

 



http://www.enigma.se/AP