AXEL PETERSSON
Döderhultarn
1868—1925

 


    Albert Engström


    Hasse Z


    Kar de Mumma


    Gunnar Jungmarker


    Bror Hjorth


    Axel Petersson


    Biografi


    Museet


    Ateljén


    Hemsidan

 

Gunnar Jungmarker

   

 

Döderhultarn – ett bygdegeni

 

Döderhultarn hade fått vänta länge på att bli "upptäckt", men när genombrottet kom var det i gengäld i rätt tid. – Då passade han in i kulturmönstret. Han representerade något nytt, men samtidigt något vi förberett, något som plötsligt föreföll efterlängtat, då han 1909 framträdde direkt ur folkdjupet. (…)

Albert Engström hör till dem som med sina teckningar hade banat väg för vår "vedskulptörs" gubbar och säkert inspirerat honom. Engströms tuschsvärta blev hos Döderhultarn kimröksbets. Och snart var bland publiken en "Döderhultare" lika välbekant som en "Strixkoling". – Men när man sade att en döderhultarskulptur var en "Strixgubbe översatt i trä" var detta att otillbörligt förenkla problemen. Döderhultarn var en boren plastiker och hans formgivning hade vuxit fram ur kampen med materialet.

Och hans material var trä, bara trä. – Man hade gjort välmenta försök att locka honom "vidga sitt register" genom att också pröva att modellera i plastelina eller lera, som man sände honom. Men det materialet kastade han bort. – "Tvi, sånt klen!"

Man ska inte glömma, att Döderhultarns hembygd var det skogrika men i övrigt fattiga Småland, där allmogen i generationer hade fått en uppövad färdighet i att tälja, snickra och snida, att forma nyttoföremål ur virket.

Det var en nedärvd känsla för materialets möjligheter, som osvikligt ledde Döderhultarns hand, när han sågade och högg, täljde, spaltade och bröt loss, tills figuren stod där förlöst ur blocket.

Han hade börjat med att pröva olika träslag, som björk och päronträ, men han stannade för al, ett virke som hade den för honom rätta strukturen, ett som inte sprack och som mörknade så att de fick, som han sade "den rätta lortbruna färgtonen" för bondfolkets karnation, de nakna partierna i ansikten och händer.

De gestalter han skildrade hörde snart till en förgången, fattig generation sådan han bevarade den i minnet från sin barndoms hemsocken, Döderhult.

Galleriet ökades ut med porträtt av borgare i Oskarshamn, grannstaden han och hans familj hade flyttat in i vid samma tid som det var dags för exercisen på Ränneslätt. Där på heden fann han nya motiv, bland militären och inte minst bland kavalleriets hästar. – Dem och deras rörelser kunde han sitta och studera i timtal ute på rastgården eller i beteshagen. – Som den misantrop han var trivdes han egentligen bättre med djur än med människor under sin vandring här i "jämmerdalen".

Inför umgänge med människor skyggade han och höll gärna folk ifrån sig med en burlesk svada eller, när så krävdes, med grovheter. Han blev stadens enfant terrible, ökänd för att gärna chockera och bli "ful i mun". Men egentligen var detta bara ett utslag av blyghet.

Svårast med sig själv och andra hade han under långa depressioner, hans "dödperioder". Då kunde han inte heller ägna sig åt det skapande, som annars var hans största lust och glädje. Till en början försökte han sälja sina alster, sina "trävaror", till oskarshamnarna direkt ute på gator och torg för struntsummor. Då fick han öknamnet "Tolvskillingen" (Tjugofemöringen) efter det facila pris han ofta begärde. Det kunde vara svårt ändå att finna köpare. Och mycket av hans tidigaste produktion har gått förlorad som hårdhänt behandlade leksaker för barn, "dockor", som sedan eldades upp. När han äntligen blev berömd, fick han ju bättre betalt, men pengarna bara rann bort för honom. Dem tog han lätt på.

När han inte ville skaffa sig ett "riktigt" yrke utan till familjens förtvivlan envisades med att "bara sitta och kreta i trä", då beslöt man att exportera honom till Amerika, för att "göra folk av honom". Han kom inte längre än till ett hotell i Malmö, där han spelade bort reskassan på Danska Klasslotteriet, i det bedrägliga hoppet att överraska dem därhemma med nyvunna rikedomar. Hemhämtad förebråddes han av modern för att han förstört så mycket pengar. – "Förstört!" svarade han. "Inte har jag förstört några pengar! Dom finns minsann allihopa. Det är bara det att det är andra som nu har dem". Gärna hade han dock velat bereda modern någon glädje, för vid henne var han hela livet bunden med nästan sjukligt starka band. "Det var som navelsträngen aldrig hade blivit avklippt".

Hon hade försökt att ge hans arbeten någon godtagbar form av skolning genom att ordna så att han fick arbeta i en verkstad eller ateljé för nyttoskulptur som fanns i Oskarshamn. Där tillverkades dekorationer i trä för hus och båtar och gunghästar för stadens barn. Men där krävdes perfekt finish, slutpolering i det oändliga med sandpapper, så där höll han inte ut länge.

Några alster från denna tid finns dock bevarade, eleganta blankryktade rashästar och välsvarvade små Venusfigurer – Zorns kullor hörde till det han beundrade! – men snart slog han om och fann sin egen väg. Venusarna avlöstes av arbetsslitet bondfolk och fullbloden av utmärglade hästkrakar.

"Jag kom underfund med att mina gubbar inte gjorde sig om jag inte skar dem grovt. Ett ansikte får inte vara bokmärkessött" – "om det skall ha karaktär. Och den grova ytan blir mer levande", deklarerade han.

En porträtterad skulle i hans skulptur vara "mer lik sig än i verkligheten".

Det är Karikatyristernas generella målsättning. Vid hans debut kallades hans figurer för "skämtskulptur", men det är helt galet. De bottnar tvärtom i en pessimistisk, resignerat tragisk och bitter människosyn, och hästkrakarna "ottenbyarna", är skildrade med ömsint medkänsla. (Dessas bakgrund är en tragedi 1896 på Ottenby remontdepå på Öland, där hästar svalt och törstade ihjäl under en torksommar).

Det finns en isolering och ensamhetskänsla kring hans människor. Oftast står de slutna i sig, statiska, men med en bunden rörelse inom kropparna.

Det statiska var motivbetingat; gammalt bondfolk hade en stilla värdighet. Och ottenbyarna var trötta, uttjänta, om de inte rent av låg döda.

Men att Döderhultarn också kunde fånga en stark, furiös rörelse, när så var motiverat, det visar inte minst hans sena arbeten. Här möter oss hästar i vild galopp, enstaka eller i flock. Och till det märkligaste och unika i hans verk hör gruppen "Den obarmhärtige fosterfadern" en prygelscen där två gestalter, en gubbe och ett barn, komponerats samman till en sluten härva av samspelande rörelser. Den tillkom under konstnärens sista år och visar att han ingalunda var slut som plastiker utan gömde på ännu outnyttjade möjligheter när han 1925 skördades av den fäderneärvda folksjukdomen lungsot.

Ur Konsten 80

Gunnar Jungmarker, 1902–1983
Chef för Nationalmuseums avdelning för teckning och grafik 1950–68. Vår främste kännare av Döderhultarn och hans konst. Förutom monografierna (nedan) har han även gett ut monografier om Oskar Andersson (O.A.)1946, Carl Frisendahl (1964) och Birger Lundquist (1971).

Referenser:

Jungmarker, Gunnar, "Döderhultarn – ett bygdegeni". Konsten 80 (1980). Återgiven i: Döderhultarmuseet – Oskarshamn, "Axel Petersson Döderhultarn". Sammanställd av Sif Strand-Rönnbäck, Ing-Britt Jerner, Oskarshamns kulturförvaltning och Per Olin, förlagd av Oskarshamns kulturnämnd (1986)
Jungmarker, Gunnar, "Döderhultarn Axel Petersson 1868–1925", Stockholm (1943)
Jungmarker, Gunnar, "Döderhultarn. Konstnären och människan", Stockholm (1960)
Jungmarker, Gunnar, "Axel Petersson Döderhultarn", Malmö (1969)

Jungmarker, Gunnar, "Döderhultarn" Borås (1990). 
Denna är utgiven på Carlssons Bokförlag, tillsammans med Döderhultarmuseet i Oskarshamn. Ska Du bara läsa en, så är det denna!

copyright.gif (2722 bytes)

Ett stort tack till upphovsrättsinnehavarna som ställt text och bilder till förfogande. Tack!
Webbredaktör Magnus Bjurhammar, enigma.se

 



http://www.enigma.se/AP