2003-12-05

Generationsbrott som process - en teori om affekter i trauma- och generationslänkning

Recension av

Barn under Förintelsen – då och nu.

Affekter och minnesbilder efter extrem traumatisering.

Bokförlaget Natur och Kultur, 2003, 409 sidor.

Barn- och ungdomsanalytikerns Suzanne Kaplans bok baseras på hennes doktorsavhandling Children in the Holocaust – dealing with affects and memory images in trauma and generational linking (2002). Bokens omslagsbild, som föreställer "Flicka med cykel", är en hoppingivande bild - för barnen under Förintelsen hade användningen av och längtan efter cykeln ett högt symbolvärde.

Forskning om minnet av folkmord har under de senaste decennierna ökat och här kan bland andra nämnas Dori Laub & Nanette C. Auerhahn, som utifrån ett psykoanalytiskt perspektiv gjort betydande insatser och Lawrence L. Langer. Emellertid har forskning beträffande barnens situation under Förintelsen varit extremt begränsad och dessutom har dokumentationen av barnens öde varit fragmentarisk. Det tycks, menar Kaplan, vara så att omvärlden och de barnöverlevande själva, paradoxalt nog, inte uppfattat problemen för de barn som överlevt som lika omfattande som de vuxnas problem. Kärnan i hennes bok utgörs av livshistorier återgivna av judiska överlevande som själva var barn under Förintelsen. Bokens fokus har varit psykologiska fenomen inom det historiska sammanhang som nazisternas förföljelse av judarna utgjorde under Förintelsen - under hela den nazistiska perioden 1933 - 1945, eftersom de slutgiltiga förföljelserna byggdes upp av tidigare förberedelser.

Suzanne Kaplan har tidigare varit koordinator i Sverige för dokumentationsprojektet The Survivors of the Shoa Visual History Foundations verksamhet i Sverige, som startades 1994. Tjugo intervjuare, däribland hon själv, genomförde inom projektet videoinspelade intervjuer med 40 barnöverlevande, 28 kvinnor och 12 män i åldern 58 - 68 år, som under Förintelsen var i åldern 3 - 14 år. Kriteriet för att bli intervjuad var erfarenheter av att ha "levt under tysk ockupation" och att själv ha anmält sig för att bli intervjuad. De intervjuade har sitt ursprung i så många som nio olika länder och bor nu i Sverige.*) De videoinspelade intervjuerna, tillsammans med telefon- och uppföljningsintervjuer, kom att ligga till grund för Kaplans egen forskning. Med ökad ålder har alltfler överlevande velat berätta medan tid ännu finns med hänsyn till dem som inte överlevde. Åldern tycktes också ha betydelse utifrån behovet att göra tillbakablickar och skapa ett meningsfullt sammanhang i den egna livshistorien.

*) Här måste tilläggas att en av de intervjuade, en kvinna, hade lämnat Ukraina och sökt asyl i Sverige 1999 på grund av antisemitism som alltjämt förekommer där. Kvinnan, som fått avslag på sin asylansökan, måste smyga för att kunna vara med sina barn och barnbarn som är bosatta i Sverige.

Suzanne Kaplans forskningsintresse växte först och främst fram under genomförandet av de omfattande intervjuerna med kvinnorna Emilia och Anna (alla namn i texten är fingerade).

Med sitt intresse för intervjumaterialet från dessa kvinnor - intresset växte fram från data och inte från befintlig teori - valde hon för sina fortsatta studier Grounded theory, teorigenerering på empirisk grund, en "datanära" forskningsmetod. Hon har inspirerats av Barney G. Glaser:"Theoretical sensitivity - Advances in the methodology of grounded theory (1978). Glaser förutsätter hos forskaren en beredskap att skapa begrepp; att vara en produktiv forskare är att tänka kring data för att skapa idéer där begreppsbildningen är det centrala verktyget. Grounded theory, som kvalitativ forskningsmetod, existerar på begreppslig nivå bestående av integrerade hypoteser kring relationer mellan begrepp, vilket innebär att forskaren i skapandet av begrepp "vandrar fram och tillbaka" mellan datanivå och teorinivå

Även om Freud initialt delvis misslyckades med sina ambitioner att sätta patienternas egna berättelser i centrum, blev hans strävan med tiden, enligt Andrzej Werbart (2001) med referens till Ilse Grubrich-Simitis, att konstruera sina "teoretiska begrepp med utgångspunkt i patienternas egna formuleringar (s. 67)", vilket Suzanne Kaplan menar påminner om det man inom Grounded theory kallar "in vivo-begrepp". Under sitt forskningsarbete har hon tagit fasta på de intervjuades egna ord och formuleringar, hur deras egna uttryck och begrepp förhåller sig till varandra inbördes. Ett exempel på användningen av de intervjuades egna ord, in vivo-begrepp, är "fösning", som återkommer i de intervjuades språkbruk. Aktioner i bostadsområden och getton innebar hotfull ihopfösning, trängsel och väntan utan rörelsefrihet på till exempel en idrottsplats eller en äng. Man kände sig som människa utsatt för "första och andra fösningen".

Kaplan utgår från de intervjuades subjektivt upplevda livsvärld och ger genomgående i sitt arbete detta "inifrånperspektiv" största möjliga tolkningsföreträde. Därmed gör hon som psykolog inte anspråk på att förmedla "fakta" om Förintelsen, utan på att förmedla upplevelser från Förintelsen, såsom de blir synbara i de vuxna barnöverlevandes affekter och minnen i intervjusituationen. Donald W. Winnicotts arbeten har utgjort en särskild betydelsefull inspirationskälla, men även hans metod har varit en förebild. Som konsulterande psykiater inom en del av England som mottog evakuerade barn under andra världskriget, studerade Winnicott "berövandets effekter" och fick en betydande förståelse för dem som är med om smärtsamma separationer. Didier Anzieu, som anknyter till Freuds fruktbara metafor om ett sår, ett hål, i den psykiska sfären, en inre blödning vid psykiskt trauma, har väckt hennes intresse för att förstå mer kring psykisk smärta och har utgjort en personlig utgångspunkt för hennes forskning.

Kaplans forskningsmetod är sammanflätad med bokens struktur, där varje kapitel begreppsmässigt bygger på närmast föregående. Bokens inledande kapitel upptar en beskrivning av arbetet inom dokumentationsprojektet The Survivors of the Shoa Visual History Foundation, intervjun med Emilia som presenteras i sin helhet samt intervjuprocessen. Därefter följer del I, förstudien, del II, den större studien, del III, den jämförande studien och den framväxande begreppsmodellen och teorin baserad på affekter i traumalänkning och generationslänkning. Samtliga studier är grundade i återkommande bearbetningar av intervjumaterialet.

Barnöverlevande och barnafödande

Suzanne Kaplan lägger fram sin avhandling samma år som Imre Kertész, själv barnöverlevande efter Förintelsen, tilldelades nobelpriset. I hans bok "Kaddish för ett ofött barn" är det en ungersk jude som i ett intensivt nej, ropar, skämtar gråter, pratar, viskar fram sin kaddish *) över det barn han vägrar att sätta till världen:

"Nej!", aldrig skulle jag kunna bli fader, öde, gud för en annan människa.

"Nej!", det får aldrig drabba ett annat barn, det som drabbade mig, barndomen …
(Imre Kertész, 1996, s. 97)"

*) Kaddish är den bön som judarna ber för sina döda.

De intervjuade kvinnorna Emilia och Anna var 8 år när deras hemländer ockuperades.

De kommer från områden i Polen och Baltikum där chanserna för barn att överleva var som sämst. I intervjuerna med dem visade sig temat barnafödande vara betydelsefullt. I bokens första del, del I, Generationsbrott, i kapitlet Barnöverlevande och barnafödande, skildras de oerhörda grymheter som stundtals övergår ens förstånd som Emilia och Anna blivit utsatta för. Urvalet av intervjusekvenser, som Kaplan menar inte ger dessa kvinnor full rättvisa, har utgjorts av hennes egna tolkningar av det som hon uppfattat kunnat bidra till ökad förståelse för invaderande affekter, särskilt i anslutning till barnafödande. Konsekvenserna av extrem traumatisering tycks vara en central faktor i de två kvinnornas inställning till att inte skaffa egna barn - de avstod aktivt från eget barnafödande. En av dem sa, "därför att jag var ett barn själv". Att ha tvingats till brådmoget vuxenblivande, att inte själv ha "fått vara barn" eller blivit "hållen" kan tillsammans med identifikationen med det behövande barnet, göra det svårare att förse egna barn med en trygg omgivning. Kaplans forskningsintresse ledde henne vidare till att studera de 40 intervjuerna utifrån just dessa aspekter.

En tredjedel av de 40 intervjuade förlorade båda sina föräldrar under Förintelsen och ytterligare en tredjedel förlorade sina fäder. Flera av dessa var separerade från sina mödrar under krigsåren. Så många som 9 (sex kvinnor och tre män) av de 40 barnöverlevande hade inte biologiska barn vid tidpunkten för intervjun. Barnöverlevande, menar Kaplan, tycks leva i ett vakuum mellan å ena sidan sina föräldrar som de förlorat och å andra sidan ett komplicerat förhållande till eget barnafödande. Att avstå från egna barn kan hos både män och kvinnor ha hängt samman med att man i identifikation med det kommande barnet har känt ångest inför en ökad mottaglighet av invaderande affekter och minnen som upprepas. Denna omedvetna rädsla kan, utöver det medvetna motivet "att inget barn ska behöva utstå det man själv utstått", leda till att man avstått från egna barn. Enligt Kaplan utgör detta reproduktionsbrott en viktig aspekt av det totala brott mot generationer som Förintelsen innebar, generationsbrottet.

Perforering, utrymmesskapande och åldersförvrängning

I den större studien, del II, Vad som berättas i intervjuerna, introducerar Suzanne Kaplan en preliminär begreppsmodell som bildar en viktig grundpelare för teorin som vuxit fram genom analysen av innehållet i de intervjuades livshistorier.

Hon talar om generationsbrott som process, till vilken de flesta ledtrådar i innehållet i de intervjuades livshistorier kan länkas och som är uppbyggd av de tre samlingsbegreppen perforering och utrymmesskapande samt åldersförvrängning. Perforering utgörs av de obegripbara grymheter som nazisterna utsatte judarna för i samband med systematisk förföljelse. Vid perforering, menar Kaplan, har det psykiska höljet genomborrats, perforerats och sinnesförnimmelser från syn, lukt och hörsel har trängt igenom både den psykiska och fysiska hudbarriären. Perforeringen utgör ett samlingsbegrepp för fenomenen sinnesintryckande, bortryckande och kroppsmärkning. Individens sätt att motverka denna perforering visas i samlingsbegreppet utrymmesskapande, som syftar på ett psykiskt rum som de intervjuade som barn skapade utifrån sina existentiella behov, i syfte att värja sig så gott det gick. Det tycks, menar Kaplan, ha funnits ögonblick då barnen, trots det spända kraftfält som de befunnit sig i, kunde skapa sig detta utrymme, ett litet avstånd till pågående hot genom egna tankar och handlingar. Fenomenet utrymmesskapande, menar Kaplan, tycks grundat i en direkt eller indirekt strävan till länkning med generationer bakåt, framåt och med den generation barnen själva tillhörde, det vill säga grundat i strävan att återskapa känslan av att leva i ett sammanhang. Det tredje samlingsbegreppet, åldersförvrängning, visades i hur de intervjuade kände sig "gamla" som barn och "som barn" när de blev vuxna - att de har tvingats förskjuta sin egen ålder, att man upplevt att man inte är i sin kronologiska ålder.

I kapitel 7, Barns livsvillkor under Förintelsen, som är omfattande och utgör bokens grundväsentliga kapitel, presenterar Suzanne Kaplan innehållet i de intervjuades livshistorier. Med hjälp av den preliminära begreppsmodellen som analysinstrument för hon här - vidare enligt Glaser - upp "data på en begreppslig nivå" och utvecklar "varje kategoris egenskaper". Detta tillvägagångssätt framhåller hon har varit betydelsefullt för orienteringen i hennes eget tänkande, som annars skulle riskera förlora sig i mängden av betydelsefulla infallsvinklar som finns i livshistorierna. Samtidigt betonar hon vikten av att lyfta fram detaljer som fenomen i livshistorierna, som ger en bild av helheten och som kan ha en allmängiltighet. Det som här varit mest väsentligt för henne att förmedla, är det som de intervjuade registrerat som hot respektive omsorg i omgivningen samt den egna möjligheten att skapa utrymme för sin existens, vilket kan ses som strategier utifrån existentiella behov.

Kapitlets olika kapitelavsnitt inleds med en rubrik och figur, som relateras till de olika historiska situationerna under nazismens förföljelse 1933 - 1945 och följer tidsaxeln. Läsaren får via figuren en bild av de fenomen som aktualiserats och av ackumuleringen av extrem traumatisering. Kapitelavsnitten belyser ur de barnöverlevandes perspektiv följande situationer: 1. Antisemitism och raslagar. 2. Aktion - deportation. 3. Getto. 4. Gömd, flykt, partisan. 5. Koncentrationsläger och arbetsläger. 6. Befrielsen. 7. Transporten till och första mötet med Sverige 1945. Efterkrigstid. Det yttre hotet, upplevelsen av perforering, under samtliga historiska situationer utgör, utom all tvekan, startpunkten för de interaktioner som beskrivits av de intervjuade och varje kapitelavsnitt inleds med intervjusekvenser som belyser upplevelser av perforering. Här återges jag några glimtar som exempel från respektive samlingsbegreppen perforering, utrymmesskapande och åldersförvrängning.

Under den historiska situationen "Antisemitism och raslagar" kom upplevelsen av perforering till uttryck i föräldrarnas upprörda, ibland panikartade känslor. En del föräldrar reagerade med depression och gråt, men satte inte ord på vad det handlade om, "Min pappa … han grät, sa absolut ingenting … (s. 134)". Barnen har observerat föräldrarnas gråt vid fönstret, som har förstärkt känslan av att tryggheten i tillvaron rycks bort. Ansikten och fönster tycks, enligt Suzanne Kaplan, generellt utgöra betydelsefulla gränser för yttre realiteter och inre fantasiliv. Vad som skett vid fönster, liksom att "titta in i ansikten", menar hon, har visat sig vara särskilt betydelsefulla fenomen kring vilka de intervjuade riktat sin uppmärksamhet under samtliga historiska skeden.

Utrymmesskapande under den historiska situationen "Koncentrationsläger och arbetsläger" var att kunna behålla sin individuella integritet genom att upprätthålla sitt "kärnsjälv", vilket var avgörande för överlevnad. Härtill har flera berättat om hur man korta stunder kunnat titta ut genom fönster, gluggar och springor, eller på andra sidan staketet för att kunna fästa blicken på något annat som befunnit sig utanför, något som tett sig tryggt där borta och eventuellt drömma sig bort från en otäck verklighet man befunnit sig i, innanför som fånge. "Jag såg kvinnan hänga kläder på ett klädstreck. Men allting var ju elektrifierat, så man kunde inte komma därifrån. Och det här var ett minne som jag lovat mig, att om jag överlever kriget, så ska jag hänga kläder på det sättet, och jag gör det här bakom huset. Ända tills idag … Så man såg friheten, men den var onåbar (s. 214)."

Under den historiska situationen "Getto" visade sig fenomenet åldersförvrängning i att barnen trots sina unga år försökte klara av arbetsuppgifter som ålades dem, vilket var en förutsättning för deras överlevnad. Då utresningarna intensifierades beslöt ledaren för Judenrat i Lódz getto att följa en djävulsk order: "Alla barn under 10, alla vuxna över 65 och alla arbetslösa (s. 185)" skulle deporteras, som ett sätt att behålla de kapabla. Marysia berättar om hur "jag skulle se äldre ut och mormor skulle se yngre ut (s. 191)." Under den historiska situationen "Koncentrationsläger och arbetsläger" kom det överhängande hotet gälla det egna livet:

"Jag var avundsjuk på de vuxna som redan levt och jag är 13 år och ska snart dö (s. 221)".

Ett av de fenomen som varit särskilt framträdande i livshistorierna har varit pappans grundläggande betydelse livet igenom. Suzanne Kaplans intryck är att en stark identifikation med fadern har varit viktig för att på egen hand kunna handskas med kampen att undvika döden. Ett stort antal livshistorier innehåller minnen från att mödrarna blev förlamade av chocken vid aktioner och deportationer från hemmen. Påfrestningarna på mödrarna var sannolikt enorma i situationer av att både själv vara utsatt för dödsfara och samtidigt vara den som ska ge omsorg till barnet. Kaplan menar att det återkommande temat kring en svag mor kan vara uttryck för att modern inte varit i stånd att skydda barnet från förföljelse eller för "en alltför stor väntan på objektet", som upplevts frånvarande.

I inledningen av del III, Hur minnen återkallas i intervjuerna, presenterar Suzanne Kaplan en jämförande studie Två pojkar - en händelse. Bland de 40 intervjuerna visade sig finnas intervjusekvenser från två av de intervjuade, som tycktes beröra samma händelse, vilka de båda var involverade i som pojkar i samband med deportationen av en barngrupp från gettot i Kielce, ett samhälle norr om Kraków. Intervjuerna gjordes oberoende av varandra, vid olika tidpunkter och männen hänvisade till varandra med namn. Männen vittnar om en och samma historiska verklighet som ägt rum utifrån upplevelser i vars och ens psykiska verklighet. Kaplan presenterar först intervjusekvenserna och diskuterar därefter likheter och skillnader i innehåll i männens livshistorier samt för resonemang omkring begreppen rekonstruktion och konstruktion av minnen, vars parallella begreppsbildning inom samhällsvetenskaplig forskning är "historisk sanning" respektive "narrativ sanning". I sina tankegångar och resonemang omkring rekonstruktion och konstruktion av minnen, hänvisar hon till Donald P. Spence, Arnold H. Modell, Shoshana Felman & Dori Laub, Jurgen Reeder och Iréne Matthis. Kaplan åskådliggör hur minnen av stark ångest - den invaderande affekten i extremt traumatiska situationer - eventuellt endast kan konstrueras, aldrig rekonstrueras.

Affekter i traumalänkning och generationslänkning

I kapitel 9 integrerar Suzanne Kaplan den tidigare presenterade preliminära begreppsmodellen i en framväxande begreppsmodell och teori. De hypoteser som ligger till grund för teorin rör psykologiska fenomen som Kaplan benämnt traumalänkning, som hon ser som den inre följden av perforering och generationslänkning som en övergripande aspekt av utrymmesskapande. Med "länk" avser Kaplan associativ förbindelse.

De intervjuades sätt att hantera sina affekter blev en signal och vägvisare för Kaplan genom hela forskningsprocessen och därmed kom affekthantering att framstå som ett lämpligt begrepp för beskrivning av den framväxande begreppsmodellen och teorin - insikten om att hon via affekthanteringen kunde föra ihop vad de intervjuade berättade och hur de berättade kom att fungera som ett kvalitativt språng under forskningsprocessen. Hon benämner fyra kategorier av affekthantering, affektinvadering, affektisolering, affektaktivering och affektsymbolisering. Vid traumalänkning domineras livshistorierna av affektinvadering och affektisolering och vid generationslänkning av affektaktivering och affektsymbolisering. Kaplan lyfter här även fram olika länkningstyper, som visar olika aspekter av de intervjuades affekthantering. Affekthantering, som både är en medveten och omedveten process, ser Suzanne Kaplan som den intervjuades psykiska "rörlighet" mellan de olika affektiva positionerna och hur variationer i förmågan att symbolisera har förekommit både mellan intervjuer och under olika skeden i samma intervju. På samma sätt kan man under förloppet av en intervju studera traumalänkningen respektive generationslänkningens dominans och deras inbördes relaterande till varandra genom växlingarna dem emellan.

Traumalänkningens dominans, menar Kaplan, sammanhänger med att de intervjuade, som även om de säger att de framförallt minns händelser, så har det framgått att de i stor utsträckning också minns olika slag av sinnesförnimmelser från syn, lukt och hörsel, som trängt igenom både den psykiska och fysiska hudbarriären vid den ursprungliga händelsen och som förnims vid återberättandet. De intervjuade upplever att det är "nu det händer", "nu när jag berättar … upplever jag det än en gång (s. 280)". Detta förhållningssätt benämner Kaplan perforerande trauma. Generationslänkningens dominans ser hon som sammanhängande med att de intervjuade sätter ord på, uttrycker och reflekterar över både händelserna som sådana och de affekter som är förbundna med dessa händelser, individen förmår verbalisera den ursprungliga händelsen "nachträglich", i efterhand och det presenteras i form av ett medvetet minne man till stor del kunnat lägga bakom sig. Detta förhållningssätt har hon benämnt uttryckt trauma. Traumalänkning respektive generationslänkning visar på två möjliga riktningar som den inre psykologiska processen kan ta mot desintegration respektive integration av mycket svåra upplevelser och erfarenheter.

Generationsbrott och smärtupplevelse

I ett av de avslutande kapitlen, i kapitel 12, återgår Suzanne Kaplan till de begrepp hon konstruerat och gör jämförelser med begrepp i samtida teoribildning som har betydelse för studier kring extrema trauman. Hon hänvisar här till Donald W. Winnicott, Dori Laub & Nanette C. Auerhahn, Arnold H. Modell, Gerald M. Edelman, Daniel L. Schacter.

Kaplan talar om begreppet generationsbrott, som kan uppfattas i flerdubbel betydelse, exempelvis som ett sammanbrott i tidsuppfattningen och brott i tänkandet och självupplevelsen. Laub & Auerhahn beskriver fenomenet klyvning i självet genom att visa hur fragment kan återuppväckas utan att individen vet att "jag", eller subjektet som upplevt den ursprungliga traumatiska händelsen, är skild från den som återuppväcker den. Det sker ett sammanbrott av dessa två vid minnestillfället, utan att ett reflekterande själv är närvarande. Det förflutna och nuet existerar samtidigt inom det upplevande självet, vilket Kaplan menar sammanfaller med hennes intryck i den egna forskningen. Efter extrem traumatisering är förmågan att strukturera tiden i förflutet, nutid och framtid är skadad - det sker ett sammanbrott i tidsuppfattningen, brott i tänkandet och självupplevelsen. Klyvning i självet är ett fenomen som har beskrivits i det vedertagna begreppet dissociation.

Utifrån intervjusekvenser med en kvinna resonerar Suzanne Kaplan omkring Freuds begrepp Nachträglichkeit som i snäv bemärkelse kan ses som kopplat till sexualitet, och som sådant är ett kliniskt begrepp. Inspirerad av Modell kom Kaplan under senare delen av studien se begreppet i en bredare och mer universell bemärkelse. Modell anknyter till Freuds teori om "memory as a retranscription", vilket Freud kom att referera till som Nachträglichkeit och betonar likheten med de idéer som Edelman kommit fram till om minnet inom neurovetenskapen. Minnet består inte av statiska arkiv i hjärnan, utan av dynamiska rekonstruktioner uppbyggda av kategorier av erfarenheter som väntar på aktivering. Enligt Modell upprepar människan smärtsamma upplevelser, så länge dessa förblir oassimilerade. Smärtsamma upplevelser, som vid den ursprungliga traumatiska händelsen var omöjliga att assimilera, "släpar efter" och kommer till uttryck i det traumatiska symtomet, i affekter, frusna minnesbilder och kroppsliga sinnesförnimmelser. Om man inte kan översätta smärtsamma upplevelser till den utvecklingsfas man befinner sig i förblir dessa oassimilerade. Det är först, "nachträglich", i efterhand, tillsammans med en "lyssnare", som man eventuellt kan förstå och ge mening åt det som hände vid den ursprungliga traumatiska händelsen.

I sina tankegångar kring den psykiska smärta som efter extrem traumatisering inte finner sin representation, hänvisar Suzanne Kaplan till Lawrence L. Langer, som hävdar att ofullständigheten, förvrängningar, luckor och fragmenteringen i de överlevandes berättelser, visar att smärtan inte är upplevbar. Langer framhåller att muntliga vittnesmål från Förintelsen inte bara är en fråga om att beskriva erfarenheten, utan i sin fragmenterade form också förmedlar hur den ursprungliga traumatiska händelsen i sig förstör möjligheten att integrera. I fragmenteringen av berättelsen finns, enligt Langer, både oförmågan att integrera, att skapa mening och antagligen också försvarsaspekter kring att inse totaliteten i det man varit med om. I stället passar fragmenten inte ihop, för om de gjorde det, skulle smärtan upplevas som outhärdlig.

Suzanne Kaplan har i sina texter - med hjälp av forskningsmetoden och sin psykoanalytiska förförståelse - kunnat "härbärgera" de intervjuades livshistorier med den detaljrikedom, upplevda smärta och intensiva hudlöshet de förmedlar. Samtidigt har hon med sitt naturliga, ödmjuka och direkta tilltal med varsamhet fört mig som läsare in i det starkt berörande mötet med texten. Genom sin banbrytande forskningsinsats och teori om affekter i traumalänkning och generationslänkning har hon bidragit med ny kunskap om de inre följdverkningarna av extrem traumatisering i samband med folkmord, uppbrott och flyktingskap. Kaplans teori, som äger både komplexitet och allmängiltighet, är att betrakta som ett oumbärligt redskap för förståelsen och kommunikationen kring de inre följdverkningarna av extrem traumatisering, såsom vi möter dessa i klinisk praktik hos barn, ungdomar, vuxna och äldre.

Enligt András Pöstényi (1996) "kan vi inte leva oss in i en traumatisk situation, ty det traumatiska i en situation är just det som inte är upplevbart i den …(s. 8)". Kaplan har frågat sig hur hon skulle kunna skriva en text, som så långt som möjligt förmedlar en bråkdel av vad det innebar att vara barn under Förintelsen. En text som förkroppsligar och levandegör de livshistorier hon tagit del av och samtidigt abstraherar det ogripbara - det som inte är upplevbart och ofattbart - så att det går att tänka kring och förstå det som återges, att omvandla det ofattbara till psykiskt innehåll. Då hennes bok är en rik och samtidigt skrämmande dokumentär skildring, som kommer nära de barnöverlevandes subjektivt upplevda smärta och psykiska verklighet, lämnar jag den med en känsla av att - kanske för första gången - ha förstått det man så enträget och sårande kallat det ofattbara.

Kerstin Eiserman

Kertész, Imre (1996). Kaddish för ett ofött barn. Stockholm: Nordstedts förlag.

Pöstényi, Andras (1996). Hitom lustprincipen. Dröm, trauma, dödsdrift. Divan, 3; 4-16.

Werbart, Andrzej (2001). Freuds fallstudier. Inifrånperspektiv och den vetenskapliga metoden. Divan, 3-4; 63-74.

Även publicerat i INSIKTEN Nr 3/2004 och PSYKISK HÄLSA Nr 1/2004