Rwanda – förövare och offer

Föredrag hållet vid Centrum för Levande Historia, Stockholm

Hur kunde folkmordet på minst 800 000 tutsier ske? Hur kom det sig att helt vanliga människor systematiskt och kallblodigt började slå ihjäl sina grannar, ingifta släktingar och närstående under de mest makabra månader som världen kanske någonsin skådat genom historien? Hur ska förövare och offer i framtidens Rwanda kunna leva sida vid sida?

Under förra veckan anordnades två seminarium i Stockholm: Rwanda förövare och offer på Centrum för Levande Historia, och Rwanda - 10 år efter folkmorden, arrangerat av Olof Palmes Internationella Centrum.

På Centrum för Levande Historia samtalade psykoanalytikerna Suzanne Kaplan och Tomas Böhm den 28 april om dels offrens situation i dagens Rwanda, men också om begreppet ondska, och om de psykologiska och sociala processer som drev de över 100 000 förövarna till att döda.

Tomas Böhm och Suzanne Kaplan

Suzanne Kaplan har tidigare skrivit om judiska överlevare som själva var barn under Förintelsen, och hennes nuvarande forskning rör tonåringars livssituation i Rwanda 10 år efter folkmorden. Hon besökte Rwanda i januari 2003 och kom där i kontakt med sju tonårspojkar, några av de tusentals föräldralösa barn som lever på gatan efter folkmorden. Efter stor tveksamhet gick pojkarna med på att bli intervjuade. Suzanne Kaplan beskriver pojkarna som dubbelt traumatiserade efter att både ha bevittnat fruktansvärda, makabra scener, och dessutom blivit av med sina föräldrar.

Minnena av våldet finns lagrade överallt; i kroppen, i synintrycken, i hela deras väsen och många av pojkarna hade svårt att berätta om vad de varit med om. Suzanne Kaplan betonar ändå vikten av samtal:

– Man måste få ett eget psykiskt utrymme för att bearbeta det man varit med om. Jag märkte att pojkarna hade ett stort behov av att få ge uttryck för sina hämndkänslor och för sin misstänksamhet, och det är av stor vikt att de tankarna får komma till tals, för att så småningom kunna övergå till ett accepterande av det som skett.

Suzanne Kaplan tror att man skulle kunna underlätta försoningsarbetet genom samtalsgrupper i Rwanda, där människor ges tillfälle att prata om det som skett och inte bara stänga känslorna inne. Detta arbete är dock svårt att genomföra med tanke på att det finns få utbildade psykologer i Rwanda. Suzanne Kaplan menar dock att man skulle kunna utbilda folk på gräsrotsnivå, och på så sätt få i gång dialoger.

120 000 personer sitter i fängelse dömda för sitt deltagande i folkmorden. Tomas Böhm, psykoanalytiker och författare, tror att man måste gå tillbaka i Rwandas historia för att förklara hur folkmorden kunde ske. Kolonialismen skapade motsättningar mellan hutuer och tutsier genom att å ena sidan tilldela tutsibefolkningen administrativ makt och å andra sidan kränka och förtrycka hutubefolkningen, som utgör en majoritet av befolkningen.

En gemensam nämnare för exempelvis Nazityskland och Rwanda är att de båda staterna har en väldigt tydlig och genomgående hierarkisk samhällelig struktur. En annan gemensam nämnare var intensiv avhumaniserande radiopropaganda. Åren innan folkmordet bombarderades Rwandas befolkning med massiv propaganda i den statsstyrda radiokanalen. Tutsier beskrevs som kackerlackor och råttor, och fick stå symboler för i princip allt ont i landet.

Att så många deltog i dödandet kan också förklaras med att Rwanda till skillnad från många andra länder i Afrika är så oerhört välstrukturerat administrativt sett. Folkbokföringssystemet och ID-korten med ett T för tutsier ledde mördarna på spåren och med hot och tvång fick hutumilisen lätt med sig civilbefolkningen i dödandet.

– Folkmorden var väldigt välplanerade, under många år hade detta förberetts och i detalj planlagts. Alla visste vad som skulle göras när tiden var inne, sade Tomas Böhm.

På frågan om Rwandas befolkning någonsin kommer att kunna försonas svarade både Suzanne Kaplan och Tomas Böhm att man nog snarare bör tala om att lära sig att acceptera. Eftersom den rwandiska regeringen nyligen släppte 30 000 fångar, så möter offren förövare dagligen, och enligt Suzanne Kaplan och Thomas Böhm är situationen i Rwanda långtifrån utagerad.