Marta Cullberg Weston, 1998

En ny säkerhetsregim inför 2000-talet.
Prevention, konfliktlösning & fredsbyggande

DEL II. DET "NYA" KONFLIKTPANORAMAT

Konflikter är en del av verkligheten, och de flesta av dem löses med hjälp av traditionella metoder. På det statliga eller det internationella planet kan konflikter utvecklas till mera allvarliga former genom att militära medel kan komma till användning.  

I traditionell fredsforskningslitteratur (ex Wallensteen 1994) skiljer man mellan  

1. geopolitiska konflikter (avser gränser, territorium) 
2. realpolitiska konflikter (avser makt) 
3. idealpolitiska konflikter (avser grundläggande principer som demokrati, kommunism) 
4. kapitalpolitiska konflikter (kring ekonomiska resurser, som råvaror). 

Denna indelning ger en sorts lista över vilka teman som kan vara aktuella. Jag har valt att här i stället försöka skissa på några typer av konfliktsituationer, som kan tänkas dominera kring sekelskiftet och diskutera preventiva strategier och konfliktlösning mot bakgrund av de utmaningar som vi sannolikt kommer att ställas inför.  

Tidigare var det vanliga konfliktmönstret mellan en stat och en annan. Vi kan konstatera att den "smash and grab"-strategi, som Turkiet använde på Cypern och som Israel använde i förhållande till grannarna vid sexdagarskriget fick en rejäl bakstöt vid Quwaitkriget. Vi kommer troligen att se mindre av konflikter där en stat försöker lägga sig till med en annans territorium och mera av konflikter mellan olika (etniska) grupperingar inom statens ram. Men självklart kommer det gamla interstatliga konfliktperspektivet att övervintra i olika hörn av världen. Det finns rejäla spänningar exempelvis mellan Indien och Pakistan över Kashmir, och de gamla konflikterna mellan Nord och Sydkorea och mellan Kina och Taiwan är långtifrån lösta. 

1) Staten och dess gränser – ett dubbelbindande budskap

Vi har ärvt en karta, där gränser mellan stater (ex i Afrika, Mellanöstern osv) ofta drogs med linjalen som hjälpmedel. Människor som tillhörde en etnisk grupp kunde hamna på båda sidor om dessa gränser eller kanske t.o.m. i tre–fyra olika stater. Den kurdiska frågan har ex visat sig vara en mycket svårlöst problematik för världssamfundet och det riktar strålkastaren mot en av den internationella politikens allvarliga misslyckanden. Etniska folkgrupper, som känner sig som ett folk, kan inte styras av sina egna, har inte säte i FN, osv. Ett kritiskt problem är att det internationella samfundet har gått ut med delvis motsägelsefulla budskap angående självbestämmande och respekten för existerande gränser. 

1. Vilka principer gäller på det internationella planet? 

Statens suveränitet och upprätthållandet av existerande gränser är något som varit ett kännemärke för den gångna tidsperioden. Principen om upprätthållande av existerande gränser stadfästes ex för Europas del i Helsingforsavtalet 1975, i Parisavtalet 1990 osv. Motsvarande princip har antagits av OAS. Orsaken är uppenbar. Alla typer av gränsrevideringar väcker till liv mycket starka nationella känslor och ger upphov till politiska kriser med risk för krigisk utveckling, som det internationella samfundet vill undvika till varje pris.

I samband med avkolonialiseringen lanserade dock den amerikanske presidenten Woodrow Wilson en annan princip – den om "rätten till självbestämmande," en princip, som väckt till liv mycket starka känslor inom etniska grupperingar världen över. Med denna princip som bas har en rad olika etniska folkgrupper, som känt sig förtryckta av centralmakten startat frigörelsekrig. Man trodde sig ha det internationella samfundet bakom sig, men har i stället mötts av principen om upprätthållandet av existerande gränser. Denna dubbelbindande (psykologisk term för två motsatta budskap) internationella politik har lett till en rad konflikter, som kunde ha undvikits med en mera tydligt internationellt budskap (ex flera konflikter i Kaukasus) och med en tydligare politik som krävt respekt etniska minoriteter.

Etniska minoritetsgrupper kan i dagens värld känna sig förtryckta av centralmakten utan att ha någon verksam kanal att uttrycka sina klagomål. Den gamla principen om icke inblandning i statens inre angelägenheter förhindrade verksamma åtgärder. Detta håller nu på att förändras. Att finna en lösning på samlevnadsproblemen för olika etniska grupper inom staten är en utmaning för den nya internationella politiken.

I preventivt syfte och för att en rad ytterligare konflikter ska kunna undvikas behöver den dubbelbindande politiken förändras och den internationella ståndpunkten göras tydlig.

Man kan som juristen James Anaya (1996) hävda att motsättningen mellan de två principerna blott är skenbar. Principen om självbestämmande innebär inte ett löfte om en egen stat, utan kan i stället tolkas som någon form av autonomi inom en stats ramar. Detta är legalt korrekt, men denna tolkning måste tydliggöras för att "löftet" om självbestämmande inte ska misstolkas av etniska folkliga ledare världen över.

En rad små områden som förklarat sig självständiga under det sovjetiska väldets sönderfall har hamnat ute i kylan och glömskan. De erkänns inte av det internationella samfundet och hamnar då utanför alla samarbetsregimer och ekonomiska program. Det gäller ex Nagorna Karabach, en s.k. självständig armenisk enklav i Azerbadjan, och Abkazien, som förklarat sig självständigt från Georgien. Båda genomgick en mycket blodig självständighetskamp och har hamnat i ett "svart hål" då ekonomin i princip avstannat på grund av att kontakterna med övriga världen är begränsad.

Eftersom det internationella samfundet inte garanterar rätt till självständighet (egen stat) för etniska minoritetsgrupper utan styrs av suveränitetsprincipen är det angeläget att den internationella ståndpunkten tydliggörs och att man utvecklar mekanismer för att garantera etniska gruppers säkerhet inom statens ram.

2. Säkerhet inom en stats gränser – en ny punkt på dagordningen

Utvecklingen mot ett större ansvarstagande för hur etniska grupperingar hanteras inom statens ram initierades på FN-nivån bl.a. genom resolution 688 i Säkerhetsrådet (april 1991, med avseende på kurdernas situation i norra Irak). På denna punkt behöver dock säkerhetssystemen utvecklas avsevärt, vilket är något som rönt stort motstånd från många stater inom FN-systemet, som också stött sig på artikel 2:7.

Suveräna staters motstånd mot inblandning i sina inre angelägenheter kommer inte att i längden kunna hålla emot den nya tidens utveckling, men detta är en av vår tids stora tvistefrågor.

Inom regionala organisationer, som OSSE har man ex. lyckats bygga in en princip om "accountablility", där statens ansvar inför sina medborgare är en del av det regionala kontraktet. OSCE har en "High Commissioner för mänskliga rättigheter", som på eget initiativ kan ingripa och diskutera lösningar av etniska problem inom enskilda stater. Man kan också på regionens initiativ skicka missioner för att utforska konflikter och bistå med råd för lösningar.

Modeller för federala lösningar eller autonomi-lösningar erbjuder en möjlighet att förena etniska gruppers behov av självbestämmande och statens behov av existerande gränser. De är inte alldeles enkla lösningar, speciellt då en grupps autonomi kan plockas bort i en handvändning av en politisk ledare i centralmakten. Slobodan Milosevic upphävde exempelvis 1989 i ett slag den autonomi som Kosovo åtnjöt inom republiken Serbien.

Genom att utveckla någon form av internationella garantier och övervakning av att central-regimen respekterar ingångna överenskommelser skulle denna typ av lösningar kunna fungera bättre.

3. Risken vid övergångsskeden/kriser inom stater = regressivt politiskt klimat 

När en stat genomgår en genomgripande omvälvning skapar det ångest och osäkerhet hos befolkningen, som gör dem till lätta mål för populistisk propaganda. Det har i det internationella samfundet funnits en okunnighet/nonchalans inför vilken risk ett sådant stadium innebär. "Övergångskriser" kallas de i den svenska utredningen om konfliktförebyggande (1997).

Förändringarna kan hänga ihop med kolonialväldets avskaffande, med upplösningen av de kommunistiska systemet, eller med genomgripande ekonomiska förändringar. Framför allt i multietniska stater ger denna typ av genomgripande förändringar upphov till stor oro och spänning mellan de olika befolkningsgrupperna. Vem ska nu ta över makten? Vem kommer nu att diktera villkoren i staten?

Denna oro och ångest hos befolkningen för med sig en psykologisk regression, dvs människor tenderar att bete sig mera primitivt. Människor känner sig lätt hotade och de blir mera mottagliga för rykten och för propaganda. Paranoida tendenser får friare spelrum. Nationalistiska ledare kan lätt spela på etniska motsättningar för att komma till makten och exploatera dessa motsättningar för egna syften. Jag har beskrivit denna process i en artikel om det forna Jugoslavien (1997).

Förändringsskeden öppnar upp för populistiska ledare och för oreglerad maktkamp. Redan innan folkmorden i Jugoslavien och Rwanda drabbade världen hade bortåt 10 miljoner människor dött i konflikter (Horowitz 1985) som hade sin rot i förändringsångest och maktkamp i det vakuum som uppstått. Ofta ser man att oerfarna karismatiska ledare avleder folkets missnöje över den ekonomiska utvecklingen (som de inte vet hur de ska vända) till någon etnisk grupp, som får bli syndabock.

I västvärlden applåderade man kommunistväldets fall och trodde att därmed var saken löst. I stället var det då den verkliga utmaningen började, nämligen att försöka stödja dessa nya stater på en långsam och inte alls enkel väg till integrering i det marknadsekonomiska systemet och uppbyggnad av demokratiska strukturer för att skapa ett fungerande civilsamhälle.

I omvälvande skeden behöver människorna få trygghet och säkerhet och tilltro till en bättre framtid. Ekonomiska utvecklingsprogram, som hjälper den nya staten in på en positiv ekonomisk linje kan förebygga en lång rad konflikter liksom stöd att utveckla institutioner som kan hantera konflikter och institutioner som upprätthåller "rule of law". Om vi inte förstår detta lämnar vi vägen öppen för allehanda riskabla populistiska strömningar och för våldsliga lösningar (av etniska konflikter).

4. "Failed states"

En ny utmaning för det internationella samfundet är det sammanbrott som skett i ett antal länder, typ Somalia, Albanien etc, där den statliga regeringsmakten har fallit samman och civilsamhället har fallit offer för klankrig mellan olika fraktioner. Tillgången till lätta vapen bland stora delar av befolkningen har varit en bidragande orsak till denna utveckling. (Den oreglerade vapenhandeln världen över ligger bakom många våldsspiraler).

När man i ett samhälle försöker etablera marknadsekonomi utan att man har hunnit etablera hållbara demokratiska strukturer riskerar man att hamna i en kleptokrati i stället för en demokrati (T. Friedman i NYT, april 97, i en kommentar ang Albanien). Steget är då inte heller långt till fullständig anarki.

I princip är "failed states" ofta resultatet av omvälvande kriser inom en stat (se 3 ovan), som man inte försökt förebygga och som man sedan inte har kunnat hantera. Det (internationella) samhället får plikta för sina försyndelser med ett mycket svårlöst problem. Hur får man till stånd ett legitimt statligt system igen och hur bygger man upp ett civilsamhälle från grunden?

En specialvariant av "failed states" av en helt annan typ är de små områden, som lanserade sig som självständiga under den nationalistiskt febriga perioden efter det sovjetiska väldets fall (ex. Nagorno Karabach, Abkhazien) och som aldrig godkänts av världssamfundet.

5.Hotet från fundamentalistisk politik

Samhället förändras i en accelererande takt. Den teknologiska informationsrevolutionen med fax, e-mail och Internet gör att informationen färdas snabbare kring vår glob. Vissa trodde att det skulle leda till en spridning av västliga idéer parallellt med den "coca-cola-kolonalisering" som skett i världen. Så har det inte blivit. För delar av världens befolkning utgör modernismen (speciellt i sin amerikanska tappning) ett hot. Under senare år har vi i skilda delar av världen sett utvecklingen av en fundamentalistisk rörelse, med en på sina ställen stark politisk udd. Algeriet håller på att trasas sönder inifrån av fundamentalistiskt inspirerade strider och i Egypten riktas angreppen mot turister. I Afghanistan pågår i princip ett "krig mot kvinnorna" under talibanernas fundamentalistiska regim.

Kopplingen mellan religion och politisk makt är en veritabel sprängdeg. För fundamentalistiska rörelser ersätter den religiösa lagen den civila lagen och "heliga krig" kan proklameras mot icke rättrogna. Avtal med icke rättrogna stater hamnar i en särskild kategori, såsom mindre bindande. I dessa samhällen finns ofta en annan attityd till användande av våld för politiska och religiösa mål, som leder till utveckling av terrorism och självmordsaktioner. Genom att offra sig själv får man martyrstatus och detta kan uppfattas som attraktivt av brinnande fanatiker.

Ur mänsklig rättighetssynpunkt utgör dessa rörelser ofta en utmaning mot principerna i det internationella samfundet. Inte minst kvinnors rättigheter kringskärs radikalt. När man analyserar fenomenet närmare finner man att det i huvudsak rör sig om en maskulin rörelse för att bibehålla manlig kontroll och privilegier, men oftast i en starkt religiös (för-)klädnad. Talibanernas utestängande av kvinnor från snart sagt alla samhällets funktioner (arbete, sjukvård, skola) är ett extremt exempel.

Vi finner fundamentalistiska rörelser inom de flesta religioner, men de som tilldragit sig starkast uppmärksamhet politiskt är olika islamska grupper och judiska ortodoxa grupper. Vi står i välden i dag inför kulturkollisioner, där olika ideologiska system nu bryts mot varandra enligt helt nya linjer än under det kalla krigets dagar. Det här är den nya tidens idealpolitiska konflikter. I stället för kommunism kontra kapitalism ser vi nu en motsättning mellan den fundamentalistiska religiösa lagen och marknadsekonomin, mellan traditionalism och modernism.

I en essä i Dagens Nyheter (30/5 1996) "Gud skjuter kanon" pekar Willy Kyrklund ut två grundorsaker till ondska i världen: "Gud och Fosterlandet". Han föreslår att ungdomens etiska fostran världen över skall syfta till insikt om detta för att människosläktet ska ha en chans till överlevnad. Han har rätt i att i Guds och fosterlandets namn kan mycket våld och ondska utspelas som hotar mänskligheten. Fundamentalism och nationalism kan bilda basen för en destruktiv politisk utveckling, men det måste inte göra det, som vi ju alla vet.

6. Kulturkollisioner?

Samuel Huntington presenterar i en artikel i Foreign Affairs (1993) och sedan i en omdebatterad bok "The clashes of civilizations"(1996) en provokativ vinkling av det framtida säkerhetspanoramat Han förutspår att världen inte är på väg i riktning mot en alltmera homogen, modern och västinfluerad kultur, som många tänkte sig när det kalla kriget löstes upp. I stället sker en renaissans vad gäller de olika kulturernas centrala värdesystem, menar han.

Enligt Huntington är vi på väg mot en värld där stater med islamisk kultur bildar en intressegemenskap, Kina i sin tur är centralmakten i en asiatiskt intressesfär medan Indien har sin egen agenda. Ryssland ser Huntington som en ortodox kulturjätte med sin egen intressesfär.

Huntington förutspår intressekonflikter och maktspel mellan dessa olika "civilisationer", en sorts "tribal conflicts" förflyttade till planet mellan civilisationer. Inte en lockande tanke!

Han påpekar att gamla antipatier och anti-västliga känslor sedan olika koloniseringsperioder lätt kan förenas med en önskan om att stärka den egna kulturella självkänslan. I ett "worst case scenario" skulle det kunna leda till en värld i ett ännu hårdare järngrepp än under det kalla krigets ideologikonflikt.

Huntingtons analys och framför allt hans recept (isolationism och bygga upp den egna styrkan) har kritiserats från olika håll. Hans analys borde i stället fungera som en väckarklocka för den västliga världen. Vi kanske behöver ta en titt på vad den västliga överlägsenheten tekniskt och ekonomiskt under lång tid ( och gamla koloniala övergrepp) har skapat i form av negativa känslor och känslor av förnedring, som kan bilda en grogrund för djupgående konflikter. Ett forum för civilisationsdialoger är troligen mycket väsentligt.

7. Konflikter över naturresurser och befolkningstillväxt, ett problem som växer

Den ständiga förstöringen av naturliga betesmarker, odlingsbar jord etc är allvarlig.

"Environmental deterioration, particularly in areas of pervasive poverty and recurrent draught, is a growing source of potential conflict" konstaterar Carlssonkommissionen (1995). Den understryker att den sociala nedbrytningen och de inre konflikterna i Somalia, Rwanda och Haiti definitivt förstärktes av en kombination av snabb befolkningstillväxt och alltmera begränsade eller överutnyttjade naturtillgångar. Preventiva åtgärder för att rädda miljön är därför självklart viktiga konfliktförebyggande åtgärder.

Tillgången till (rent) vatten är och förblir ett centralt problem, som kan ge upphov till allvarliga konflikter mellan stater som har tillgång till samma vattendrag t.ex. I en FN-rapport om dricksvattentillgången i världen, "Comprehensive Assessment of the Freshwater Resources of the World"(1997), konstaterades att 80 länder med 40 % av världens befolkning redan har en så allvarlig vattenbrist att det begränsar den ekonomiska och sociala utvecklingen.

Enligt studien lever 1,2 miljarder människor (mer än 1/5 del av världens befolkning) i länder som har "medium high to high water stress."

Studien förutsäger att år 2025, (när världens befolkning antas uppgå till 8,3 miljarder människor och en befolkningstillväxt, som sker snabbast i megastäder i tredje världen) kommer 2/3 av världens befolkning att leva under "medium to severe water stress" om inte avgörande förbättringar sätts in snabbt. Man behöver inte tänka långt för att förstå att konflikter över vatten kan dominera på 2000-talet.

Det oroande är att känslan av brådska från Rio är som bortblåst. Det internationella opinionstrycket att göra något åt de övergripande miljöproblemen har mattats av avsevärt under 90-talet. Vi behöver nya väckarklockor! Vatten är bara en aspekt av problematiken. Att få fram tillräckliga resurser för en snabbt ökande befolkning kan leda till oöverstigliga problem för vissa stater, som riskerar att misslyckas och falla samman med stora flyktingströmmar som följd.

Man har, trots att världens befolkning ökar ständigt, hittills lyckats minska den absoluta fattigdomen. Vi börjar dock komma nära en riskabel gräns samtidigt som förväntningarna på ett bättre liv ökar bland stora grupper i världen. Fattigdomen och den utbredda förstöringen av de naturliga livsmiljöerna pga ekologisk stress leder till en ökande migrationen, som leder till en i motsvarande grad ökande xenofobi i mottagarländerna och skapar problem i kringliggande stater. (Rwanda är ett sådant exempel, även om det också fanns rad andra element aktuella där, bl.a. en systematisk planering av folkmord.)

Dessa problem understryker vad jag tidigare påpekat att det inte är militära medel som löser de här problemen. Förebyggande åtgärder för att se till basala fördelningsfrågor i världen är däremot centrala.

8. Ekonomi – en säkerhetsrisk

Vi har en rad stater där fattigdomen är utbredd och där lånefällor och korruptionen gör den ekonomiska frustrationen utbredd, vilket lätt kan omvandlas till etniska konflikter osv. I stället för att avskriva lånen har man från de internationella långivarna krävt strukturella anpassningsprogram (SAP:s) i den nyliberala ekonomins anda, som lett till ännu värre mänskligt lidande. De sociala kostnaderna för strukturella anpassningsprogram ingår inte i kalkylen. Det kapitalistiska systemet har inga spärrar som slår till när ekonomiska överväganden leder till mänskliga tragedier.

Åtgärder mot korruption drivs på olika plan men utan en mera systematisk ansats. Här har en NGO (Transparency International) tagit en rad viktiga initiativ, men det behövs en mer övergripande ansats.

En rad av de svåra misslyckandena i Afrika har en ekonomisk och befolkningsmässig bakgrund ofta i kombination med multietniska motsättningar. När de grundläggande livsförutsättningarna hotas är det lätt för politiska ledare att utnyttja etniska motsättningar för sina maktsyften. Det leder ofta till en ohygglig våldsspiral utan mänskliga drag.

Ett annat problem är att de skärande klyftorna i materiell standard mellan stater världen över börjar bli uppenbara även för de värst drabbade i och med med tillgången till TV världen över. Den rika världen fortsätter att berikas och försöker blunda för orättvisorna.

Det globala systemet står inför en utmaning i termer av en mer jämlik fördelning av resurser. Endast så kan allvarliga konflikter undvikas i framtiden, men det ekonomiska systemet har inte några mekanismer för sådana ställningstaganden Bland ekonomer av facket finns ett stort motstånd mot ett hänsynstagande till livsmiljö och mänskliga faktorer. Det är allvarligt med en "vetenskap" med ett så utpräglat "tunnelseende" (där man skärmar av de delar man ej vill se).

Omställningen till marknadsekonomi i stora delar av världen utsätter en rad stater för ett riskabelt övergångstillstånd. Ett påtagligt exempel är den stora omställningen i Ryssland, och dess forna sattelitstater, där man kämpar för att övergå till marknadsekonomi, men där maffiagrupper profiterar på förändringen medan vanliga människor har det svårt att klara sig. Omställningen har en destabiliserande effekt, där nationalistiska grupper kan finna en massiv grogrund för en missnöjespolitik riktad mot det som målas upp som "fiender". Vi ser också i dessa nyblivna stater en stark polarisering i fattiga och rika, en riskabel trend världen över.

9. Global ekonomi, globalisering och den snabba förändringstakten

Det kanske mest påtagliga i vår tid är förändringstakten i nästan alla avseenden i världen. Den tenderar att accelerera ytterligare med den nya informationsteknologin. Detta skapar problem i sig i vissa stater, som har svårt att anpassa den samhälleliga servicen efter de förändringar som krävs och halkar efter ekonomiskt.

En del av dagens förändrade världsbild drivs också av inflytandet av multinationella företag, som följer sina egna lagar. De känner inte ansvar för befolkningen i en stat eller en annan utan är ute efter att maximera sin egen vinst. I många avseenden sker de transnationella företagens verksamhet utanför politikernas gängse kontroll. Redan 1972 tillsatte FN en "Commission on Transnational Corporations", men när det slutliga fördraget presenterades 1992 fick man inte fram något godkännande. Transnationella företag kontrollerade 1994 över 33 % av världens produktiva tillgångar! (UNRISD-rapport, 1995)

I Asien pågick en snabb industrialisering och en snabb ekonomisk tillväxt som dock ledde till en kraschlandning för dessa ekonomier under 1998 bl. a. på grund av ett otidsenligt bankväsende. krisen har skakat om människorna i denna del av världen.

Väst är på väg mot vad som brukar kallas ett "informationssamhälle", där industrijobben alltmera försvinner och ersätts av högkvalificerade teknikjobb. Det kritiska med denna omställning är att arbetslösheten stiger i stora delar av världen och delar av befolkningen (även de unga) har inte en meningsfull sysselsättning. Detta är en riskabel utveckling, då människor som marginaliseras lättare blir offer för populistiska rörelser.

Behöver denna ekonomiska utveckling leda till konflikter? Kanske inte, men ekonomiska problem har en tendens att översättas till andra typer av problem, så vi behöver fundera över hur dessa mycket allvarliga strukturella problem kan hanteras på ett bättre sätt för människor världen över.

10. Kina, en stormakt i vardande

Trots ekonomiska kriser pågår i stora delar av Asien en ekonomisk utveckling, som skapar en ny situation i världen. Kina är alltmera på väg att bli en betydande maktfaktor och relationen till Kina är viktig också ur ett säkerhetsperspektiv. Med en befolkning på över 1,3 miljarder människor kan vi helt enkelt inte riskera att utvecklingen mot ett öppnare samhälle äventyras.

Vissa journalistiska larmrapporter (Ex. Bernstein,R & Monro, R.H., "The Coming Conflict with China", 1997) påstår att kineserna såg den amerikanska militära överlägsenheten under Kuwaitkriget på CNN och att de satsar på att bygga upp sin militär, satsar på kärnvapen osv. för att skaffa sig en styrkeposition visavi USA.

De menar att Kina bidar sin tid och bygger upp sin militära och ekonomiska styrka för att kunna utmana USA. De rapporterar om vissa röster inom det kinesiska etablissemanget, som talar i termer av återupprättande av den nationella stoltheten med militära maktmedel. (Västvärlden har onekligen sedan början av 1800-talet förnedrat den kinesiska stoltheten.) Det låter hotande likt ett eko från den serbiska retoriken under uppbyggandet av motivationen för det jugoslaviska inbördeskriget.

Med en god ekonomisk utveckling och en ny roll i världspolitiken kan en sådan negativ utveckling (där stolthet definieras i militära termer) kanske undvikas och en stolthet i stället byggas på landets alla goda resurser.

Kinas utveckling är svår att sia om i dag och det är lätt att sprida pessimistiska profetior.

Kina kommer inom en snar framtid att inta sin position som en av världens stormakter. I detta interimistiska läge är det viktigt att bygga upp relationerna och lära av gamla misstag, så att vi inte igen hamnar i en situation med ett kallt krig mellan stormakter.

11. "Uppstickarstater"

Uppstickarstater är ett annat begrepp i den internationella säkerhetsvokabulären. Det rör sig ofta om stater som inom sin region har aspirationer på en maktposition. En del av dessa "uppstickarstater" kan tänkas gå vägen via kärnvapen för att befästa sin maktposition. Irak är naturligtvis ett sådant exempel och listan har just utökats med Pakistan och Indien.  

Massförstörelsevapen i händerna på instabila regimer med intensiva maktanspråk och aktuella konflikter med grannarna är en bjärt lysande röd varningsflagga. Inga ansträngningar får sparas för att försöka lotsa dessa stater över i en reglering av kärnvapeninnehavet (och biologiska/kemiska vapen) och i en modell för fredlig förhandling kring tvisteämnen.

Reflexioner

När man tittar tillbaka över listan av tänkbara konfliktorsaker inser man snabbt att det är inte militära medel som löser dessa problem.

Man inser också att det inte finns något annat alternativ än gemensam säkerhet och att den gamla avskräckningsprincipen är föråldrad och felaktig. Det är viktigt att vi inte får en upprepning av rustningsspiralerna från det kalla krigets dagar även om det gäller delar av världen. Vi lever på en begränsad planet, i ett slutet system, och vi måste lära oss samarbeta för att lösa problem. Det är dock inte så lätt i en värld dominerad av en ekonomiskt tänkande som ensidigt betonar konkurrens, i en värld där makt fortfarande definieras i militära termer och där ideologiska motsättningar håller återigen på att skärpas.

I nästa avdelning försöker jag linjera upp olika steg, strategier och institutioner som behövs för att hantera de nya säkerhetsriskerna. Det är som alltid ett långsiktigt arbete.

Säkerhet är något som byggs. Det tar tid men är den enda vägen till en mera varaktig fred.

Säkerhet handlar om att bygga tillit och garantera en samexistens i respektfulla former.

Vad som behövs är en mera rättvis fördelning av resurser, hänsynstagande till miljön, ett utvidgande av den internationella rättsordningen, ett stärkande av FN.s roll, uppbyggnad av civilsamhället och respekt för mänskliga rättigheter bl.a.

DEL III. KONFLIKTFÖREBYGGANDE ÅTGÄRDER OCH STRUKTURER