Marta Cullberg Weston, 1998

En ny säkerhetsregim inför 2000- talet.
Prevention, konfliktlösning & fredsbyggande

DEL I. FÖRÄNDRINGENS VINDAR – PARADIGMSKIFTE

Det kalla kriget är över och den första euforin har ersatts med bestörtning över de brutala etniska folkmorden, som ägt rum på olika kontinenter. Det rör sig om ett paradigmskifte på många olika nivåer.

Medan krig tidigare utbröt mellan stater är det i dag vanligare att konflikterna bakom en krigisk utveckling står att finna inom en stat med etniska konflikter och väpnad maktkamp mellan olika grupper. Civilbefolkningen har blivit direkt måltavla på ett nytt sätt. 

Balansen i världen ser annorlunda ut när vi inte längre har två supermakter låsta i en dödlig kärnvapenterror. Plötsligt flyter arbetet i FN och i Säkerhetsrådet i nya banor utan lika låsande veton. Världen ser annorlunda ut med en stormakt i centrum och flera aspirerande i kulisserna. Innan vi på nytt hamnar i en stormakternas kraftmätning i FN är det viktigt att få till stånd permanenta förändringar i världens säkerhetstänkande.

Säkerhetstänkandet genomgår ett gradvis paradigmskifte. Den gamla terrorbalanstanken lever visserligen kvar som så många utdöda doktriner, men den håller på att ersättas av något nytt. Den närmast totala kopplingen mellan säkerhet och militära medel håller delvis på att brytas upp. Tanken på att etniska konflikter måste förebyggas håller på att få fäste. 

B.B: Gahalis "Agenda för Fred" (1992) signalerade detta nytänkande. Carlsson-kommissionens "Vårt Globala Grannskap" (1995) byggde vidare på ett förebyggande perspektiv som tog in de globala frågorna. Och den svenska regeringen kom 1997 med en viktig och framsynt utredning "Konfliktförebyggande Verksamhet", som var avsedd att bilda basen för det svenska agerandet i FN och i Säkerhetsrådet. I verkligheten blev det inte så mycket tid över för långsiktigt preventivt byggande. Säkerhetsrådet är i dag "hela världens krismottagning", något som måste förändras för att få en bättre balans i världen och inom FN.

Globaliseringen är också en bidragande faktor till förändringen i säkerhetsperspektivet.

Nu finns en rad internationella aktörer (inte minst den globala marknaden) som fattar beslut oberoende av regeringar och politiska beslut. 

En annan global faktor är miljöeffekterna, som inte stannar vid statsgränser och som kräver ett nytt sätt att tänka. 

CNN-effekten, medias internationalisering, leder i sin tur till att den emotionella politiken har fått en helt annan plattform. När mängder av lidande människor dyker upp på TV-skärmarna, då reagerar plötsligt världssamfundet, som annars oftast lyckas slå dövörat till. Men bara de konflikter som lyckas få en plats i medias hastigt växlande intressesfär kommer att uppmärksammas.

Samtidigt ser vi hur TV-skärmarna bidrar till att driva upp förväntningarna i Tredje Världen på "det goda livet," som kan leda till en enorm backlash. Globaliseringen har dock också väckt till liv starka motkrafter i form av fundamentalism, som är en växande företeelse inom olika kontinenter och inom olika religioner. I sin politiserade form är det en ny maktfaktor i det internationella panoramat.

Parallellt med globaliseringen ser vi starka tendenser till regionalisering, som i många avseenden också går på tvärs över den individuella statens intressen. Utvecklingen sker på många olika plan samtidigt och ibland i olika riktningar.

Samspelet mellan olika aktörer på den internationella arenan har hittills huvudsakligen varit stater. Trots att FN-stadgan börjar med orden ""We, the peoples" är det stater som varit medlemmar i FN, som slutit avtal och som startat krig. Staten som enhet är nu utsatt för en rad utmaningar utifrån (globalisering, regionalisering) och inifrån. De flesta av världens stater har en multietnisk befolkning och de senaste åren har skilda folkgruppers krav på självbestämmande påverkat politiken markant. Den tidigare okränkbara rätten för den suveräna staten att hantera sina inre angelägenheter håller på att luckras upp. Världssamfundet accepterar inte längre lika lätt grova övergrepp mot mänskliga rättigheter inom staten. Vårt säkerhetstänkande håller på att förändras i grunden, även om det är en process som tar tid.

Säkerhetstänkandet inför 2000-talet måste bygga på nya premisser. Basen i detta tänkande är Palmekommissionens framsynta "Gemensam Säkerhet"(1982), som nu på nittiotalet har utvecklats till "Kooperativ Säkerhet." Det är ett säkerhetstänkande med civilsamhället i centrum i stället för militär upprustning, det är ett säkerhetstänkande som avser att bygga tillit i stället för att låta misstron växa som ogräs, ett säkerhetstänkande med ömsesidigt ansvarstagande inom givna ramar. Det är ett säkerhetstänkande som betonar prevention, vilket understryks av den svenska utredningen ("Konfliktförebyggande Verksamhet, 1997).

Timing = Att gripa chansen medan den finns 

Här strax innan/omkring sekelskiftet finns ännu ett "window of opportunity" när FN-arbetet inte är lamslaget av en stormaktsbrottning, som skulle kunna utnyttjas till att genomgripande förändra säkerhetstänkandet och säkerhetsstrukturerna i världen. 

Motsättningarna mellan Nord och Syd i FN låser visserligen fortfarande en hel del initiativ och spänningen i relation till fundamentalistiska stater kan tänkas öka. Men aktioner från mera oberoende stater som Sverige kan påverka klimatet i FN och internationellt i riktning mot ett annat säkerhetstänkande.

Ett "window of opportunity" som missats är däremot möjligheterna att få stopp på kärnvapenspridningen. Genom kärnvapenmakternas segslitna fasthållande vid sina arsenaler och ovilja att leva upp till de nedrustningsmål som de accepterat i olika spridningsavtal (bl.a. i NPT-avtalet) kom de att bidra till att stater som Indien och Pakistan utmanade kärnvapenklubben. Varför ska bara vissa länder ha "rätt" till dessa maktfaktorer var deras resonemang. Genom att dessa länder nu båda provsprängt kärnvapenladdningar (försommaren 1998) riskerar en ny kärnvapenrustningsspiral att kunna starta. Dessa stater befinner sig i konflikt inte bara över Kashmir utan har en långvarig rivalitet och en historia med krigiska inslag. En upprepning av det kalla krigets scenario i Sydostasien är en mardröm. Det är ett högt pris vi betalar för missade möjligheter!

Vikten av prevention 

När ett krig börjar uppfattas det ofta i omgivningens ögon som att det skett "plötsligt", men i själva verket är det ofta slutpunkten på en lång process av "fiendeskapande". Den stora utmaningen i dag är att finna lösningar innan kriget bryter ut. När människor har börjat dödas går hela processen in ett hämndmönster, som är synnerligen låsande. 

Carlssonkommissionen (1995) understryker bl.a: "The primary goals of global security policy should be to prevent conflict and war and to maintain the integrity of the planet´s life support systems by eliminating the economic, social, environmental, political and military conditions that generate threats to the security of people and the planet, and by anticipating and managing conflicts before they escalate into armed conflicts."

De hot som räknas upp innefattar ekonomiska, sociala, miljömässiga och militära hot,– ett vitt spektrum av hot. Det speglar också det nytänkande, som är på gång, där man äntligen inser att säkerhetsfrågorna är nära förknippade med utvecklingsfrågorna. En förlegad uppdelning av dessa centrala aspekter på skilda avdelningar inom FN och i det internationella samfundet håller på att luckras upp.

Det internationella samfundet börjar vakna upp efter Jugoslavien, Rwanda, Somalia och Tjetjenien och inser att säkerhetsordningen behöver byggas ut avsevärt på den preventiva sidan i stället för dagens dyrbara brandkårsutryckningar. Varje konflikt som kan begränsas och lösas innan krig och blodspillan innebär en enorm ekonomisk och personlig vinst för de berörda grupperna och för världen. Men att uppskatta den ekonomiska vinsten i form av ekonomiska kalkyler har varit svårt och lett till att det sent insatta militära angreppssättet har fått dominera.

Svårigheterna att lansera ett preventivt tänkande baserar sig också på människor förmåga att förneka och hålla undan informationer som är oroande. Världen har vant sig vid att blunda i det längsta och strunta i diverse väckarklockor. Först när CNN kablar ut över världen de skakande bilderna av hunger, folkmord eller naturkatastrofer reagerar världen och då oftast bara kortsiktigt. 

Ett annat centralt problem har varit att det har inte funnit någon instans, som har haft som sitt ansvar att "dra i nödbromsen" när en allvarlig konflikt är under uppsegling. Varningssignaler från NGO:s och andra organisationer har klingat ohörda pga. att det inte funnits upparbetade kanaler till en central instans (inom FN) med uppgift att analysera och föreslå preventiva åtgärder när en konflikt håller på att bli en säkerhetsrisk.

Hur främjas ett preventivt tänkande? 

Ekonomiska argument brukar vara gångbara och preventiva insatser är per definition så otroligt mycket mer kostnadseffektiva. Om en konflikt kan hanteras på ett icke-våldsplan är det en enorm vinst i form av minskat lidande för människorna i området och i form av minskad resursförstöring, men det svåra är att visa detta. Att man lyckats förhindra en väpnad konflikt kablas inte ut på CNN, och man kan alltid argumentera att konflikten nog inte skulle ha blivit våldsam i alla fall. 

Ett tragiskt exempel på att världen inte lyssnade är Kosovokonflikten. Här har olika organisationer (bl.a. TFF 1992 i skriften "How to prevent war in Kosovo") länge varnat för en väpnad konflikt men utan resultat. När man i Dayton arbetade fram en lösning för Bosnien lämnade man konflikten i Kosovo åt sidan, vilket ledde till desperation hos befolkningen. Den Kosovoalbanske ledaren Ibrahim Rugova hade i åratal fört en heroisk ickevåldspolitik. Dayton sände ett mycket destruktivt budskap att en ickevåldshållning inte får världens stöd. I Kosovo föddes då en väpnad gerillarörelse och Serbien fick orsak att gå in och "återställa ordningen" vilket lett till över hundra tusen kosovoalbaner befinner sig på flykt under svåra umbäranden medan deras byar bränns i en bestialisk etnisk rensningsaktion från serbisk sida (sommaren 1998).

Det är tyvärr så att världen lär sig läxor mycket långsamt. Jag tror dock att mycket kan göras genom att etablera institutioner och kanaler för tidig varning med direktkoppling till de organ (inom FN) som har att besluta om preventiva åtgärder. I dag råder kaos på detta område. Vi behöver institutioner som kan dra i nödbromsen men det centrala är att denna signal måste vara kopplad till en verklig bromsfunktion. Här har det haltat inom FN-systemet.

FN-systemet, som annars har en rad specialavdelningar, har mycket få institutioner ägnade åt konfliktförebyggande och konfliktlösning. Det är självklart en effekt av att det kalla kriget inte ledde till utveckling av den typen av institutioner. I dag är det en brist som måste åtgärdas. Mycket av detta arbete kan också skötas på regional nivå (se nedan).

Det internationella motståndet mot att ingripa i konflikter handlar delvis om en oro att utsätta sina egna trupper för att bli måltavlor. Om man ingriper i tid (en preventiv aktion) är det helt andra åtgärder som krävs som det kan vara enklare för världssamfundet att besluta om.

De preventiva åtgärderna behöver dock avpassas efter den nya verkligheten i världen med de nya utmaningar och nya hot och det förutsätter en analys av dessa konfliktorsaker. Jag kommer i del II att skissera några typiska konflikttyper.

DEL II. DET "NYA" KONFLIKTPANORAMAT