Välkommen

 Presentation

 Publicerat

 Föredrag

 Beställningar

 Litteraturtips

 Kontakta

 Länkar

Recensioner

Hufvudstadsbladet Helsingfors
den 29 september 2002

Barn i kris av Märta Tikkanen

Foto: BJÖRN LINDAHL Aftonbladet

En ung pappa i chock ringer upp barnpsykologen Elisabeth Cleve i Stockholm – han har mist sin hustru och ett spädbarn i en bilolycka, kvar finns han och Victor, två och ett halvt. ”De säger att Victor behöver hjälp”, upprepar han.

Victor frågar inte efter mamma och babybrodern Oliver, inte efter sin snuttefilt som också försvann i frontalkrocken. Han är gladare än nånsin, spelar pajas och lockar andra till skratt, tröstar kompisarna på dagis när de gråter efter mamma.

Har Victor överhuvudtaget inte förstått vad som har drabbat honom? Sov han under de sekunder när olyckan inträffade eller somnade han först efteråt? Vad minns han, vad vet han? Hur ska man kunna hjälpa när så små barn drabbas så tungt?

Victors pappa Fredrik är förvirrad av sorg ännu efter mer än två månader, stöttas av svärföräldrar och egna föräldrar och syskon, alla utom sig av sorg. Ingen vet ut eller in, på Victors dagis är man lika rådvill. Men alla i omgivningen inser att Victor och Fredrik måste få hjälp, någon av dem hittar rätt på Ericastiftelsen och Elisabeth Cleve.

I sin nyutkomna bok En stor och en liten är borta (W&W) låter Elisabeth Cleve oss följa med den kristerapi Victor genomgår. Det har blivit en helt fantastisk skildring, inte bara hjärtskärande utan full av hopp och med så många kloka iakttagelser och konkreta exempel att man bara önskar att alla som har hand om barn i kris – eller vilka barn som helst för övrigt – skulle ha en möjlighet att läsa och ta till sig.

I leken vid sandlådan iscensätter Victor dramer där en kunnig och lyhörd terapeut kan tolka hans 
nöd och leda honom vidare, inte för snabbt, inte för mycket åt gången men målmedvetet och just 
så mycket som Victor – och ”Ericabeth”, Victors finurliga kombination av hjälpinstansen – orkar med för stunden. 

Victor lever i ett chockartat kaos, hela hans värld är förändrad. Inte bara det mest påtagliga, att hans mamma Malin är borta liksom den babybror han just har upplevt invadera hans liv, alla mänskor i hans omgivning är dessutom plötsligt som förbytta, ingen går att känna igen, ingen är längre glad. Allra mest annorlunda är den som finns närmast, hans pappa Fredrik. I den situationen tar Victor på sig en ny roll: han är den som ska få de andra att bli likadana som förr, glada, vanliga. Han flamsar och spelar över, tokrolig intill vanvett.

- Det är mindre smärtsamt att vara den som ger tröst än den som behöver tröst, sammanfattar Elisabeth Cleve.

Och allra mest tröst behöver pappa. Victor tar hand om pappa, kollar stolen där han ska sitta i de krissamtal pappa samtidigt deltar i med en annan terapeut i rummet bredvid: - Håll min pappa i handen! smågnolar han. I Victors lekar finns bara farbröder, länge ser han inte de kvinnliga dockorna, morfar finns ”med hår runt kanterna” men inte mormor. Han begraver djur i sanden, noga med att lite ska sticka upp, benen på hästarna ska synas också om hästarna själva är borta. Han gör två bollar, av sand, av modellera, begraver dem under sanden: ”en stor och en liten är borta”. Han ritar en stor och en liten, de har inga ögon, de ska blunda, sover de?

Varsamt svarar Elisabeth Cleve också på hans outtalade frågor – nej de sover inte, de kan inte vakna, inte komma tillbaka. Vid ett tillfälle beter sig Victor som ”en mamma som kärleksfullt nojsar med sin lille pojke --- han visar att han exakt minns hur hon brukade göra med honom”. Han för Elisabeths hand mot sitt hjärta och hon bekräftar: - Ja där inne i ditt hjärta finns hon för alltid. Där inne kommer du ihåg. I sitt hjärta har man fina minnen. Det är bra. 

- Tack hjälpen till mig, säger Victor.

Victor är verbalt försigkommen, ändå är det oftast andra kanaler han använder för att förmedla sina känslor under de femton terapitimmarna. Man kan bara hoppas att Elisabeth Cleves bok ska nå ut till alla dem som idag är villrådiga inför både små och större barns nöd.

Märta Tikkanen