Välkommen

 Presentation

 Publicerat

 Föredrag

 Beställningar

 Litteraturtips

 Kontakta

 Länkar

En stor och en liten är borta.

Kristerapi med en tvåårig pojke

Som barnpsykolog på Ericastiftelsen i Stockholm får jag ett telefonsamtal. En ung pappa i chock berättar om en bilolycka där han har förlorat hustrun och sin yngsta son. "Dom säger att min son behöver hjälp", upprepar han och menar Victor som är två och ett halvt år gammal. Han gråter inte, frågar inte efter mamma eller lillebror, inte heller efter en kär snuttefilt som kom bort den dagen. Han är ovanligt "glad" och solig, lockar andra till skratt och tröstar sina små kamrater på dagis när de gråter efter sina mammor. Victor är ett barn i djup kris. Jag tar sig an honom i en kristerapi under sammanlagt femton timmar.

En stor och en liten är borta är en berättelse inifrån barnpsykologens rum. Läsaren får under varje besökstimme följa hur Victor via leken blir förd genom sorgen. I ord och bild skildras, både utifrån den lille patientens och terapeutens perspektiv, hur leken blir läkande.

När Victor kelar med en låtsasfigur beter han sig som en mamma som nojsar med sin lille son. Han visar att han exakt minns hur hans mamma kärleksfullt brukade kela med honom. Hans saknad efter henne är enorm. Det blir nödvändigt att Victor får bearbeta sina överväldigande känslor för att få lindring i sin psykiska nöd. När terapin är fullbordad tycker Victor återigen om att leka med sina kamrater. Livet går vidare och i boken får man på avstånd följa Victor tills han börjar skolan.

I ett avslutande kapitel redogörs för metoden vid kristerapi och hur en sådan terapi kan bli en första länk till en ny framtid. Här belyses även terapeutens situation i arbetet med barn i kris.

Trots den tragiska orsaken till mötet mellan Victor och hans terapeut är En stor och en liten är borta en skildring som inger både hopp och mod.

PÅ NORSKA

PÅ FINSKA

PÅ  ENGELSKA

PÅ TJECKISKA

Utdrag ur Elisabeth Cleves bok En stor och en liten är borta - kristerapi med en tvåårig pojke.

"Victor är inte intresserad, men jag vill ändå berätta för honom hur mycket två besök är. Jag kallar på hans uppmärksamhet och sätter mina båda tummar i vädret. Jag vinkar med båda för att konkret visa hur långt det är till terapin är slut.

Som svar på mina försök att föra in vårt avsked tar han båda igelkottarna i sin ena hand och mumlar för sig själv:

- Lillebror och mamma.

- Tänker du på dem?

Han svarar inte med ord utan ger mig en klump modellera. Han ställer en igelkott på vardera lastbilens flak och ber mig:

- Gör lås. Mycket lås.

Vi hjälps åt at göra stora lås av klumparna av leran. Victor vill att vi ska låsa fast flaken på lastbilarna. Han dirigerar mig:

- Vi låser ordenklig. Så dom inte ramlar.

Victor lägger ner stor möda vid att låsa lastbilsflaken med stora bollar av modellera, så att igelkottarna inte kan falla av. Han kör dock så våldsamt med bilarna att de flyger iväg. Han plockar upp igelkottarna och ber mig göra ännu större lås. Han kör runt ännu mer våldsamt och igelkottarna ramlar av, trots de nya stora låsen. Jag knådar lås som blir allt större och större. Tills slut är låsen lika stora som flaken på lastbilarna. Inte ens då hjälper det utan igelkottarna flyger av när Victor kör fort och hårdhänt.

De åker iväg under skrivbordet och han kan inte se dem längre. Han tittar på mig med yrvaken blick och frågar:

- Var är dom?

Det är inte igelkottarna han avser. Det vet både han och jag.

Jag tar mod till mig och frågar:

- Menar du mamma och lillebror?

Victor piper ynkligt:

- Ja."