Välkommen

 Presentation

 Publicerat

 Föredrag

 Beställningar

 Litteraturtips

 Kontakta

 Länkar

HUFVUDSTADSBLADET HELSINGFORS
SÖNDAG 27 AUGUSTI 2000

Foto: BJÖRN LINDAHL Aftonbladet

MÄRTA TIKKANEN skriver om boken Från kaos till sammanhang. Vård för en värsting.

Douglas är sex år när hans svenska adoptivföräldrar kontaktar psykoterapeuten Elisabeth Cleve. De har hämtat sonen på ett barnhem i Frankrike när han nyss fyllt fyra – en chokladbrun liten kille med grava beteendestörningar och en ytterst svår bakgrund: hans afrikanska mamma fick sitt första barn som 13-åring, hade kontakt med prostitution och knark, fick flera barn som dog och hade själv avlidit efter det Douglas tagits om hand på barnhemmet som treåring. Douglas hade tillbringat sina första år i en papplåda, var gravt undernärd och underutvecklad, ytterligt närsynt och föreföll hörselskadad. Vid utredningen får han den neuropsykiatriska diagnosen ADHD av kombinerad typ, dvs. hyperaktivitetssyndrom med uppmärksamhetsstörning.

Elisabeth Cleve tar sig an Douglas och i sju års tid går han i psykoterapi hos henne två gånger i veckan samtidigt som föräldrarna träffar en annan terapeut för stöd och hjälp en gång i veckan. Nu har Cleve gett ut en rapport kring deras gemensamma vandring. Från kaos till sammanhang (W&W). Det är mångbottnad läsning, initierad. Uppslagsrik och humoristisk med stor relevans inte bara för dem som har kontakt med det som hos oss fortfarande ofta går under sammelbenämningen MBD-damp utan för föräldrar, lärare, vårdpersonal – eller vem som helst som gärna läser om samspel människor emellan.

Douglas är över huvud taget aldrig stilla, har ingen ro i händer eller fötter, rusar runt, är uppvarvad, munnen går i ett. Han lyssnar inte tillräckligt länge för att uppfatta instruktioner, kan inte organisera sitt arbete, glömmer och blir lätt distraherad. Han har ingen empati alls för andra, ett av uttrycken för hans psykiska skada. Han känner inte till sina egna positiva sidor, är fysiskt stark, följer sina impulser och är våldsam och aggressiv. Föräldrarna är rädda för att han antingen ska gå en ond bråd död till mötes eller också bli en s.k. värsting. Cleve anser att rädslan är befogad.

Skildringen av hur Cleve långsamt vinner Douglas förtroende och vänder hans negativa självbild är spännande läsning. Han spottar på sin spegelbild, placerar sig själv i terapeutens papperskorg, ger henne en rak höger och vrider i samma andetag hennes finger ur led, lyckas (oavsiktligt) förstöra både hennes glasögon och hennes armbandsur, sanden ur terapirummets sandlåda flyger runt väggarna när han arrangerar katastrofer och under en lång tid talar hon enbart till hans rygg eller är tvungen att grabba tag i hans axel för att få honom att hållas stilla så länge att han kan uppfatta det hon säger.

Hans småningom kärleksfulla gnabb med henne, hans "terapitt" eller "kompissa", är många gånger underbart dråpligt: – Vad är det för en liten prick du har på halsen? Jaså, var det bara din lilla ärthjärna! Och hans uppriktiga ansträngningar att lära den 50-åriga damen att jonglera med fyra bollar – vilket hon lätt kunde förtjäna en tia på genom att slå vad, och att rappa får en att gapskratta.

Douglas största dröm är att bli en "vanlig kille" och vid sidan av svårigheterna är han också det. Hans nyvaknade intresse för flickor (Hur tänker de egentligen? Hur har de blivit så konstiga?) har relevans för vilka tonåringar som helst och terapeutens insiktsfulla och intelligenta repliker är bra modeller för oss vuxna.

Som helhet ger Elisabeth Cleves bok odiskutabla argument för en skickligt genomförd psykoterapi, framför allt på ett personligt men också på ett samhälleligt plan. Så motsvaras kostnaderna för både Douglas och föräldrarnas terapi i sju år av 1 ½ månads vård på barnpsykiatrisk klinik. Och en enda kriminell karriär – dessvärre inte ovanlig för s.k. bokstavsbarn utan vård – kan uppgå till tiotals miljoner.