Marta Cullberg
Weston, 1998
En ny säkerhetsregim
inför 2000- talet.
Prevention, konfliktlösning & fredsbyggande
DEL
I. FÖRÄNDRINGENS VINDAR PARADIGMSKIFTE
Det kalla kriget
är över och den första euforin har ersatts med bestörtning över de brutala
etniska folkmorden, som ägt rum på olika kontinenter. Det rör sig om ett
paradigmskifte på många olika nivåer.
Medan krig
tidigare utbröt mellan stater är det i dag vanligare att konflikterna
bakom en krigisk utveckling står att finna inom en stat med etniska
konflikter och väpnad maktkamp mellan olika grupper. Civilbefolkningen har
blivit direkt måltavla på ett nytt sätt.
Balansen i världen
ser annorlunda ut när vi inte längre har två supermakter låsta i en dödlig
kärnvapenterror. Plötsligt flyter arbetet i FN och i Säkerhetsrådet i nya
banor utan lika låsande veton. Världen ser annorlunda ut med en stormakt i
centrum och flera aspirerande i kulisserna. Innan vi på nytt hamnar i en
stormakternas kraftmätning i FN är det viktigt att få till stånd permanenta
förändringar i världens säkerhetstänkande.
Säkerhetstänkandet
genomgår ett gradvis paradigmskifte. Den gamla terrorbalanstanken lever
visserligen kvar som så många utdöda doktriner, men den håller på att ersättas
av något nytt. Den närmast totala kopplingen mellan säkerhet och militära
medel håller delvis på att brytas upp. Tanken på att etniska konflikter måste
förebyggas håller på att få fäste.
B.B: Gahalis
"Agenda för Fred" (1992) signalerade detta nytänkande.
Carlsson-kommissionens "Vårt Globala Grannskap" (1995) byggde vidare
på ett förebyggande perspektiv som tog in de globala frågorna. Och den
svenska regeringen kom 1997 med en viktig och framsynt utredning "Konfliktförebyggande
Verksamhet", som var avsedd att bilda basen för det svenska agerandet i FN
och i Säkerhetsrådet. I verkligheten blev det inte så mycket tid över för långsiktigt
preventivt byggande. Säkerhetsrådet är i dag "hela världens
krismottagning", något som måste förändras för att få en bättre
balans i världen och inom FN.
Globaliseringen
är också en bidragande faktor till förändringen i säkerhetsperspektivet.
Nu finns en rad
internationella aktörer (inte minst den globala marknaden) som fattar beslut
oberoende av regeringar och politiska beslut.
En annan global
faktor är miljöeffekterna, som inte stannar vid statsgränser och som kräver
ett nytt sätt att tänka.
CNN-effekten,
medias internationalisering, leder i sin tur till att den emotionella politiken
har fått en helt annan plattform. När mängder av lidande människor dyker upp
på TV-skärmarna, då reagerar plötsligt världssamfundet, som annars oftast
lyckas slå dövörat till. Men bara de konflikter som lyckas få en plats i
medias hastigt växlande intressesfär kommer att uppmärksammas.
Samtidigt ser vi
hur TV-skärmarna bidrar till att driva upp förväntningarna i Tredje Världen
på "det goda livet," som kan leda till en enorm backlash.
Globaliseringen har dock också väckt till liv starka motkrafter i form av fundamentalism,
som är en växande företeelse inom olika kontinenter och
inom olika religioner. I sin politiserade form är det en ny maktfaktor i det
internationella panoramat.
Parallellt med
globaliseringen ser vi starka tendenser till regionalisering, som i många
avseenden också går på tvärs över den individuella statens intressen.
Utvecklingen sker på många olika plan samtidigt och ibland i olika riktningar.
Samspelet mellan
olika aktörer på den internationella arenan har hittills huvudsakligen varit
stater. Trots att FN-stadgan börjar med orden ""We, the peoples"
är det stater som varit medlemmar i FN, som slutit avtal och som startat krig. Staten
som enhet är nu utsatt för en rad utmaningar utifrån (globalisering,
regionalisering) och inifrån. De flesta av världens stater har en multietnisk
befolkning och de senaste åren har skilda folkgruppers krav på självbestämmande
påverkat politiken markant. Den tidigare okränkbara rätten för den suveräna
staten att hantera sina inre angelägenheter håller på att luckras upp.
Världssamfundet
accepterar inte längre lika lätt grova övergrepp mot mänskliga rättigheter
inom staten. Vårt säkerhetstänkande håller på att förändras i grunden, även
om det är en process som tar tid.
Säkerhetstänkandet
inför 2000-talet måste bygga på nya premisser. Basen i detta tänkande är
Palmekommissionens framsynta "Gemensam Säkerhet"(1982), som nu på
nittiotalet har utvecklats till "Kooperativ Säkerhet." Det är ett säkerhetstänkande
med civilsamhället i centrum i stället för militär upprustning, det är ett
säkerhetstänkande som avser att bygga tillit i stället för att låta
misstron växa som ogräs, ett säkerhetstänkande med ömsesidigt
ansvarstagande inom givna ramar. Det är ett säkerhetstänkande som betonar
prevention, vilket understryks av den svenska utredningen ("Konfliktförebyggande
Verksamhet, 1997).
Timing = Att
gripa chansen medan den finns
Här strax
innan/omkring sekelskiftet finns ännu ett "window of opportunity" när
FN-arbetet inte är lamslaget av en stormaktsbrottning, som skulle kunna
utnyttjas till att genomgripande förändra säkerhetstänkandet och säkerhetsstrukturerna
i världen.
Motsättningarna
mellan Nord och Syd i FN låser visserligen fortfarande en hel del initiativ och
spänningen i relation till fundamentalistiska stater kan tänkas öka. Men
aktioner från mera oberoende stater som Sverige kan påverka klimatet i FN och
internationellt i riktning mot ett annat säkerhetstänkande.
Ett "window
of opportunity" som missats är däremot möjligheterna att få stopp på kärnvapenspridningen.
Genom kärnvapenmakternas segslitna fasthållande vid sina arsenaler och ovilja
att leva upp till de nedrustningsmål som de accepterat i olika spridningsavtal
(bl.a. i NPT-avtalet) kom de att bidra till att stater som Indien och Pakistan
utmanade kärnvapenklubben. Varför ska bara vissa länder ha "rätt"
till dessa maktfaktorer var deras resonemang. Genom att dessa länder nu båda
provsprängt kärnvapenladdningar (försommaren 1998) riskerar en ny kärnvapenrustningsspiral
att kunna starta. Dessa stater befinner sig i konflikt inte bara över Kashmir
utan har en långvarig rivalitet och en historia med krigiska inslag. En
upprepning av det kalla krigets scenario i Sydostasien är en mardröm. Det är
ett högt pris vi betalar för missade möjligheter!
Vikten av
prevention
När ett krig börjar
uppfattas det ofta i omgivningens ögon som att det skett "plötsligt",
men i själva verket är det ofta slutpunkten på en lång process av
"fiendeskapande". Den stora utmaningen i dag är att finna lösningar innan
kriget bryter ut. När människor har börjat dödas går hela processen in ett
hämndmönster, som är synnerligen låsande.
Carlssonkommissionen
(1995) understryker bl.a: "The primary goals of global security policy
should be to prevent conflict and war and to maintain the integrity of the
planet´s life support systems by eliminating the economic, social,
environmental, political and military conditions that generate threats to the
security of people and the planet, and by anticipating and managing conflicts
before they escalate into armed conflicts."
De hot som räknas
upp innefattar ekonomiska, sociala, miljömässiga och militära hot, ett vitt
spektrum av hot. Det speglar också det nytänkande, som är på gång, där man
äntligen inser att säkerhetsfrågorna är nära förknippade med utvecklingsfrågorna.
En förlegad uppdelning av dessa centrala aspekter på skilda avdelningar inom
FN och i det internationella samfundet håller på att luckras upp.
Det
internationella samfundet börjar vakna upp efter Jugoslavien, Rwanda, Somalia
och Tjetjenien och inser att säkerhetsordningen behöver byggas ut avsevärt på
den preventiva sidan i stället för dagens dyrbara brandkårsutryckningar.
Varje konflikt som kan begränsas och lösas innan krig och blodspillan innebär
en enorm ekonomisk och personlig vinst för de berörda grupperna och för världen.
Men att uppskatta den ekonomiska vinsten i form av ekonomiska kalkyler har varit
svårt och lett till att det sent insatta militära angreppssättet har fått
dominera.
Svårigheterna
att lansera ett preventivt tänkande baserar sig också på människor förmåga
att förneka och hålla undan informationer som är oroande. Världen har vant
sig vid att blunda i det längsta och strunta i diverse väckarklockor. Först när
CNN kablar ut över världen de skakande bilderna av hunger, folkmord eller
naturkatastrofer reagerar världen och då oftast bara kortsiktigt.
Ett annat
centralt problem har varit att det har inte funnit någon instans, som har haft
som sitt ansvar att "dra i nödbromsen" när en allvarlig konflikt är
under uppsegling. Varningssignaler från NGO:s och andra organisationer har
klingat ohörda pga. att det inte funnits upparbetade kanaler till en central
instans (inom FN) med uppgift att analysera och föreslå preventiva åtgärder
när en konflikt håller på att bli en säkerhetsrisk.
Hur främjas
ett preventivt tänkande?
Ekonomiska
argument brukar vara gångbara och preventiva insatser är per definition så
otroligt mycket mer kostnadseffektiva. Om en konflikt kan hanteras på ett
icke-våldsplan är det en enorm vinst i form av minskat lidande för människorna
i området och i form av minskad resursförstöring, men det svåra är att visa
detta. Att man lyckats förhindra en väpnad konflikt kablas inte ut på CNN,
och man kan alltid argumentera att konflikten nog inte skulle ha blivit våldsam
i alla fall.
Ett tragiskt
exempel på att världen inte lyssnade är Kosovokonflikten. Här har olika
organisationer (bl.a. TFF 1992 i skriften "How to prevent war in
Kosovo") länge varnat för en väpnad konflikt men utan resultat. När man
i Dayton arbetade fram en lösning för Bosnien lämnade man konflikten i Kosovo
åt sidan, vilket ledde till desperation hos befolkningen. Den
Kosovoalbanske ledaren Ibrahim Rugova hade i åratal fört en heroisk
ickevåldspolitik.
Dayton sände ett mycket destruktivt budskap att en ickevåldshållning inte får
världens stöd. I Kosovo föddes då en väpnad gerillarörelse och Serbien
fick orsak att gå in och "återställa ordningen" vilket lett till över
hundra tusen kosovoalbaner befinner sig på flykt under svåra umbäranden medan
deras byar bränns i en bestialisk etnisk rensningsaktion från serbisk sida
(sommaren 1998).
Det är tyvärr
så att världen lär sig läxor mycket långsamt. Jag tror dock att mycket kan
göras genom att etablera institutioner och kanaler för tidig varning med
direktkoppling till de organ (inom FN) som har att besluta om preventiva åtgärder.
I dag råder kaos på detta område. Vi behöver institutioner som kan dra i nödbromsen
men det centrala är att denna signal måste vara kopplad till en verklig
bromsfunktion. Här har det haltat inom FN-systemet.
FN-systemet, som
annars har en rad specialavdelningar, har mycket få institutioner ägnade åt
konfliktförebyggande och konfliktlösning. Det är självklart en effekt av att
det kalla kriget inte ledde till utveckling av den typen av institutioner. I dag
är det en brist som måste åtgärdas. Mycket av detta arbete kan också skötas
på regional nivå (se nedan).
Det
internationella motståndet mot att ingripa i konflikter handlar delvis om en
oro att utsätta sina egna trupper för att bli måltavlor. Om man ingriper i
tid (en preventiv aktion) är det helt andra åtgärder som krävs som det kan
vara enklare för världssamfundet att besluta om.
De preventiva åtgärderna
behöver dock avpassas efter den nya verkligheten i världen med de nya
utmaningar och nya hot och det förutsätter en analys av dessa konfliktorsaker.
Jag kommer i del II att skissera några typiska konflikttyper.
DEL
II. DET "NYA" KONFLIKTPANORAMAT
|