Marta Cullberg
Weston, 1998
En ny säkerhetsregim
inför 2000-talet.
Prevention, konfliktlösning & fredsbyggande
DEL II. DET "NYA" KONFLIKTPANORAMAT
Konflikter är
en del av verkligheten, och de flesta av dem löses med hjälp av traditionella
metoder. På det statliga eller det internationella planet kan konflikter
utvecklas till mera allvarliga former genom att militära medel kan komma till
användning.
I traditionell fredsforskningslitteratur (ex Wallensteen 1994) skiljer man mellan
- geopolitiska
konflikter (avser gränser, territorium)
- realpolitiska
konflikter (avser makt)
- idealpolitiska konflikter (avser grundläggande principer som demokrati,
kommunism)
- kapitalpolitiska konflikter (kring ekonomiska resurser, som råvaror).
Denna indelning
ger en sorts lista över vilka teman som kan vara aktuella. Jag har valt att här
i stället försöka skissa på några typer av konfliktsituationer, som kan tänkas
dominera kring sekelskiftet och diskutera preventiva strategier och konfliktlösning
mot bakgrund av de utmaningar som vi sannolikt kommer att ställas inför.
Tidigare var det
vanliga konfliktmönstret mellan en stat och en annan. Vi kan konstatera att den
"smash and grab"-strategi, som Turkiet använde på Cypern och som
Israel använde i förhållande till grannarna vid sexdagarskriget fick en rejäl
bakstöt vid Quwaitkriget. Vi kommer troligen att se mindre av konflikter där
en stat försöker lägga sig till med en annans territorium och mera av
konflikter mellan olika (etniska) grupperingar inom statens ram. Men självklart
kommer det gamla interstatliga konfliktperspektivet att övervintra i olika hörn
av världen. Det finns rejäla spänningar exempelvis mellan Indien och Pakistan
över Kashmir, och de gamla konflikterna mellan Nord och Sydkorea och mellan
Kina och Taiwan är långtifrån lösta.
1) Staten och
dess gränser ett dubbelbindande budskap
Vi har ärvt en
karta, där gränser mellan stater (ex i Afrika, Mellanöstern osv) ofta drogs
med linjalen som hjälpmedel. Människor som tillhörde en etnisk grupp kunde
hamna på båda sidor om dessa gränser eller kanske t.o.m. i trefyra olika
stater. Den kurdiska frågan har ex visat sig vara en mycket svårlöst
problematik för världssamfundet och det riktar strålkastaren mot en av den
internationella politikens allvarliga misslyckanden. Etniska folkgrupper, som känner
sig som ett folk, kan inte styras av sina egna, har inte säte i FN, osv. Ett
kritiskt problem är att det internationella samfundet har gått ut med delvis
motsägelsefulla budskap angående självbestämmande och respekten för
existerande gränser.
1. Vilka
principer gäller på det internationella planet?
Statens suveränitet
och upprätthållandet av existerande gränser är något som varit ett kännemärke
för den gångna tidsperioden. Principen om upprätthållande av existerande gränser
stadfästes ex för Europas del i Helsingforsavtalet 1975, i Parisavtalet 1990
osv. Motsvarande princip har antagits av OAS. Orsaken är uppenbar. Alla typer
av gränsrevideringar väcker till liv mycket starka nationella känslor och
ger upphov till politiska kriser med risk för krigisk utveckling, som det
internationella samfundet vill undvika till varje pris.
I samband med
avkolonialiseringen lanserade dock den amerikanske presidenten Woodrow Wilson en
annan princip den om "rätten till självbestämmande," en
princip, som väckt till liv mycket starka känslor inom etniska grupperingar världen
över. Med denna princip som bas har en rad olika etniska folkgrupper, som känt
sig förtryckta av centralmakten startat frigörelsekrig. Man trodde sig ha det
internationella samfundet bakom sig, men har i stället mötts av principen om
upprätthållandet av existerande gränser. Denna dubbelbindande (psykologisk
term för två motsatta budskap) internationella politik har lett till en rad
konflikter, som kunde ha undvikits med en mera tydligt internationellt budskap
(ex flera konflikter i Kaukasus) och med en tydligare politik som krävt respekt
etniska minoriteter. Etniska
minoritetsgrupper kan i dagens värld känna sig förtryckta av centralmakten
utan att ha någon verksam kanal att uttrycka sina klagomål. Den gamla
principen om icke inblandning i statens inre angelägenheter förhindrade
verksamma åtgärder. Detta håller nu på att förändras. Att finna en lösning
på samlevnadsproblemen för olika etniska grupper inom staten är en
utmaning för den nya internationella politiken.
I preventivt
syfte och för att en rad ytterligare konflikter ska kunna undvikas behöver den
dubbelbindande politiken förändras och den internationella ståndpunkten göras
tydlig.
Man kan som
juristen James Anaya (1996) hävda att motsättningen mellan de två principerna
blott är skenbar. Principen om självbestämmande innebär inte ett löfte
om en egen stat, utan kan i stället tolkas som någon form av autonomi inom
en stats ramar. Detta är legalt korrekt, men denna tolkning måste tydliggöras
för att "löftet" om självbestämmande inte ska misstolkas av
etniska folkliga ledare världen över.
En rad små områden
som förklarat sig självständiga under det sovjetiska väldets sönderfall har
hamnat ute i kylan och glömskan. De erkänns inte av det internationella
samfundet och hamnar då utanför alla samarbetsregimer och ekonomiska program.
Det gäller ex Nagorna Karabach, en s.k. självständig armenisk enklav i
Azerbadjan, och Abkazien, som förklarat sig självständigt från Georgien. Båda
genomgick en mycket blodig självständighetskamp och har hamnat i ett
"svart hål" då ekonomin i princip avstannat på grund av att
kontakterna med övriga världen är begränsad. Eftersom det
internationella samfundet inte garanterar rätt till självständighet (egen
stat) för etniska minoritetsgrupper utan styrs av suveränitetsprincipen är
det angeläget att den internationella ståndpunkten tydliggörs och att man
utvecklar mekanismer för att garantera etniska gruppers säkerhet inom statens
ram.
2. Säkerhet
inom en stats gränser en ny punkt på dagordningen
Utvecklingen mot
ett större ansvarstagande för hur etniska grupperingar hanteras inom
statens ram initierades på FN-nivån bl.a. genom resolution 688 i Säkerhetsrådet
(april 1991, med avseende på kurdernas situation i norra Irak). På denna punkt
behöver dock säkerhetssystemen utvecklas avsevärt, vilket är något som rönt
stort motstånd från många stater inom FN-systemet, som också stött sig på
artikel 2:7.
Suveräna
staters motstånd mot inblandning i sina inre angelägenheter kommer inte att i
längden kunna hålla emot den nya tidens utveckling, men detta är en av vår
tids stora tvistefrågor.
Inom regionala
organisationer, som OSSE har man ex. lyckats bygga in en princip om "accountablility",
där statens ansvar inför sina medborgare är en del av det regionala
kontraktet. OSCE har en "High Commissioner för mänskliga rättigheter",
som på eget initiativ kan ingripa och diskutera lösningar av etniska problem
inom enskilda stater. Man kan också på regionens initiativ skicka missioner för
att utforska konflikter och bistå med råd för lösningar.
Modeller för
federala lösningar eller autonomi-lösningar erbjuder en möjlighet att förena
etniska gruppers behov av självbestämmande och statens behov av existerande gränser.
De är inte alldeles enkla lösningar, speciellt då en grupps autonomi kan
plockas bort i en handvändning av en politisk ledare i centralmakten. Slobodan
Milosevic upphävde exempelvis 1989 i ett slag den autonomi som Kosovo åtnjöt
inom republiken Serbien.
Genom att
utveckla någon form av internationella garantier och övervakning av att
central-regimen respekterar ingångna överenskommelser skulle denna typ av lösningar
kunna fungera bättre.
3. Risken vid
övergångsskeden/kriser inom stater = regressivt politiskt klimat
När en stat
genomgår en genomgripande omvälvning skapar det ångest och osäkerhet hos
befolkningen, som gör dem till lätta mål för populistisk propaganda. Det har
i det internationella samfundet funnits en okunnighet/nonchalans inför vilken
risk ett sådant stadium innebär. "Övergångskriser" kallas de i
den svenska utredningen om konfliktförebyggande (1997).
Förändringarna
kan hänga ihop med kolonialväldets avskaffande, med upplösningen av de
kommunistiska systemet, eller med genomgripande ekonomiska förändringar. Framför
allt i multietniska stater ger denna typ av genomgripande förändringar upphov
till stor oro och spänning mellan de olika befolkningsgrupperna. Vem ska nu ta
över makten? Vem kommer nu att diktera villkoren i staten? Denna oro och ångest
hos befolkningen för med sig en psykologisk regression, dvs människor
tenderar att bete sig mera primitivt. Människor känner sig lätt hotade och de
blir mera mottagliga för rykten och för propaganda. Paranoida tendenser får
friare spelrum. Nationalistiska ledare kan lätt spela på etniska motsättningar
för att komma till makten och exploatera dessa motsättningar för egna syften.
Jag har beskrivit denna process i en artikel om det forna Jugoslavien (1997).
Förändringsskeden
öppnar upp för populistiska ledare och för oreglerad maktkamp. Redan innan
folkmorden i Jugoslavien och Rwanda drabbade världen hade bortåt 10 miljoner människor
dött i konflikter (Horowitz 1985) som hade sin rot i förändringsångest och
maktkamp i det vakuum som uppstått. Ofta ser man att oerfarna karismatiska
ledare avleder folkets missnöje över den ekonomiska utvecklingen (som de inte
vet hur de ska vända) till någon etnisk grupp, som får bli syndabock.
I västvärlden
applåderade man kommunistväldets fall och trodde att därmed var saken löst.
I stället var det då den verkliga utmaningen började, nämligen att försöka
stödja dessa nya stater på en långsam och inte alls enkel väg till
integrering i det marknadsekonomiska systemet och uppbyggnad av demokratiska
strukturer för att skapa ett fungerande civilsamhälle.
I omvälvande
skeden behöver människorna få trygghet och säkerhet och tilltro till en bättre
framtid. Ekonomiska utvecklingsprogram, som hjälper den nya staten in på en
positiv ekonomisk linje kan förebygga en lång rad konflikter liksom stöd att
utveckla institutioner som kan hantera konflikter och institutioner som upprätthåller
"rule of law". Om vi inte förstår detta lämnar vi vägen öppen för
allehanda riskabla populistiska strömningar och för våldsliga lösningar (av
etniska konflikter).
4. "Failed
states"
En ny utmaning för
det internationella samfundet är det sammanbrott som skett i ett antal länder,
typ Somalia, Albanien etc, där den statliga regeringsmakten har fallit samman
och civilsamhället har fallit offer för klankrig mellan olika fraktioner.
Tillgången till lätta vapen bland stora delar av befolkningen har varit en
bidragande orsak till denna utveckling. (Den oreglerade vapenhandeln världen över
ligger bakom många våldsspiraler).
När man i ett
samhälle försöker etablera marknadsekonomi utan att man har hunnit etablera hållbara
demokratiska strukturer riskerar man att hamna i en kleptokrati i stället
för en demokrati (T. Friedman i NYT, april 97, i en kommentar ang
Albanien). Steget är då inte heller långt till fullständig anarki.
I princip är
"failed states" ofta resultatet av omvälvande kriser inom en stat (se
3 ovan), som man inte försökt förebygga och som man sedan inte har kunnat
hantera. Det (internationella) samhället får plikta för sina försyndelser
med ett mycket svårlöst problem. Hur får man till stånd ett legitimt
statligt system igen och hur bygger man upp ett civilsamhälle från grunden?
En
specialvariant av "failed states" av en helt annan typ är de små områden,
som lanserade sig som självständiga under den nationalistiskt febriga perioden
efter det sovjetiska väldets fall (ex. Nagorno Karabach, Abkhazien) och som
aldrig godkänts av världssamfundet.
5.Hotet från
fundamentalistisk politik Samhället förändras
i en accelererande takt. Den teknologiska informationsrevolutionen med fax, e-mail
och Internet gör att informationen färdas snabbare kring vår glob. Vissa
trodde att det skulle leda till en spridning av västliga idéer parallellt
med den "coca-cola-kolonalisering" som skett i världen. Så har det
inte blivit. För delar av världens befolkning utgör modernismen (speciellt i
sin amerikanska tappning) ett hot. Under senare år har vi i skilda delar av världen
sett utvecklingen av en fundamentalistisk rörelse, med en på sina ställen
stark politisk udd. Algeriet håller på att trasas sönder inifrån av
fundamentalistiskt inspirerade strider och i Egypten riktas angreppen mot
turister. I Afghanistan pågår i princip ett "krig mot kvinnorna"
under talibanernas fundamentalistiska regim.
Kopplingen
mellan religion och politisk makt är en veritabel sprängdeg. För
fundamentalistiska rörelser ersätter den religiösa lagen den civila lagen och
"heliga krig" kan proklameras mot icke rättrogna. Avtal med icke
rättrogna
stater hamnar i en särskild kategori, såsom mindre bindande. I dessa samhällen
finns ofta en annan attityd till användande av våld för politiska och religiösa
mål, som leder till utveckling av terrorism och självmordsaktioner. Genom att
offra sig själv får man martyrstatus och detta kan uppfattas som attraktivt av
brinnande fanatiker.
Ur mänsklig rättighetssynpunkt
utgör dessa rörelser ofta en utmaning mot principerna i det internationella
samfundet. Inte minst kvinnors rättigheter kringskärs radikalt. När man
analyserar fenomenet närmare finner man att det i huvudsak rör sig om en
maskulin rörelse för att bibehålla manlig kontroll och privilegier, men oftast
i en starkt religiös (för-)klädnad. Talibanernas utestängande av kvinnor från
snart sagt alla samhällets funktioner (arbete, sjukvård, skola) är ett extremt
exempel.
Vi finner
fundamentalistiska rörelser inom de flesta religioner, men de som tilldragit
sig starkast uppmärksamhet politiskt är olika islamska grupper och judiska
ortodoxa grupper. Vi står i välden i dag inför kulturkollisioner, där olika
ideologiska system nu bryts mot varandra enligt helt nya linjer än under det
kalla krigets dagar. Det här är den nya tidens idealpolitiska konflikter. I stället
för kommunism kontra kapitalism ser vi nu en motsättning mellan den
fundamentalistiska religiösa lagen och marknadsekonomin, mellan traditionalism
och modernism.
I en essä i
Dagens Nyheter (30/5 1996) "Gud skjuter kanon" pekar Willy Kyrklund ut
två grundorsaker till ondska i världen: "Gud och Fosterlandet". Han
föreslår att ungdomens etiska fostran världen över skall syfta till insikt
om detta för att människosläktet ska ha en chans till överlevnad. Han har rätt
i att i Guds och fosterlandets namn kan mycket våld och ondska utspelas som
hotar mänskligheten. Fundamentalism och nationalism kan bilda basen för en
destruktiv politisk utveckling, men det måste inte göra det, som vi ju alla
vet.
6.
Kulturkollisioner?
Samuel
Huntington presenterar i en artikel i Foreign Affairs (1993) och sedan i en
omdebatterad bok "The clashes of civilizations"(1996) en provokativ
vinkling av det framtida säkerhetspanoramat Han förutspår att världen inte
är på väg i riktning mot en alltmera homogen, modern och västinfluerad
kultur, som många tänkte sig när det kalla kriget löstes upp. I stället
sker en renaissans vad gäller de olika kulturernas centrala värdesystem, menar
han.
Enligt
Huntington är vi på väg mot en värld där stater med islamisk kultur bildar
en intressegemenskap, Kina i sin tur är centralmakten i en asiatiskt intressesfär
medan Indien har sin egen agenda. Ryssland ser Huntington som en ortodox kulturjätte med sin egen intressesfär.
Huntington förutspår
intressekonflikter och maktspel mellan dessa olika "civilisationer",
en sorts "tribal conflicts" förflyttade till planet mellan
civilisationer. Inte en lockande tanke!
Han påpekar att
gamla antipatier och anti-västliga känslor sedan olika koloniseringsperioder
lätt kan förenas med en önskan om att stärka den egna kulturella självkänslan.
I ett "worst case scenario" skulle det kunna leda till en värld i ett
ännu hårdare järngrepp än under det kalla krigets ideologikonflikt.
Huntingtons
analys och framför allt hans recept (isolationism och bygga upp den egna
styrkan) har kritiserats från olika håll. Hans analys borde i stället fungera
som en väckarklocka för den västliga världen. Vi kanske behöver ta en titt
på vad den västliga överlägsenheten
tekniskt och ekonomiskt under lång tid ( och gamla koloniala övergrepp) har
skapat i form av negativa känslor och känslor av förnedring, som kan bilda en
grogrund för djupgående konflikter. Ett forum för civilisationsdialoger är
troligen mycket väsentligt.
7. Konflikter
över naturresurser och befolkningstillväxt, ett problem som växer
Den ständiga förstöringen
av naturliga betesmarker, odlingsbar jord etc är allvarlig.
"Environmental deterioration, particularly in areas of pervasive poverty and recurrent
draught,
is a growing source of potential conflict" konstaterar Carlssonkommissionen
(1995). Den understryker att den sociala nedbrytningen och de inre konflikterna
i Somalia, Rwanda och Haiti definitivt förstärktes av en kombination av snabb
befolkningstillväxt och alltmera begränsade eller överutnyttjade naturtillgångar.
Preventiva åtgärder för att rädda miljön är därför självklart viktiga
konfliktförebyggande åtgärder.
Tillgången
till (rent) vatten är och förblir ett centralt problem, som kan ge upphov
till allvarliga konflikter mellan stater som har tillgång till samma vattendrag
t.ex. I en FN-rapport om dricksvattentillgången i världen, "Comprehensive
Assessment of the Freshwater Resources of the World"(1997), konstaterades
att 80 länder med 40 % av världens befolkning redan har en så allvarlig
vattenbrist att det begränsar den ekonomiska och sociala utvecklingen.
Enligt studien
lever 1,2 miljarder människor (mer än 1/5 del av världens befolkning) i länder
som har "medium high to high water stress." Studien förutsäger
att år 2025, (när världens befolkning antas uppgå till 8,3 miljarder
människor och en befolkningstillväxt, som sker snabbast i megastäder i
tredje världen) kommer 2/3 av världens befolkning att leva under "medium
to severe water stress" om inte avgörande förbättringar sätts in
snabbt. Man behöver inte tänka långt för att förstå att konflikter över
vatten kan dominera på 2000-talet.
Det oroande är
att känslan av brådska från Rio är som bortblåst. Det internationella
opinionstrycket att göra något åt de övergripande miljöproblemen har
mattats av avsevärt under 90-talet. Vi behöver nya väckarklockor! Vatten är
bara en aspekt av problematiken. Att få fram tillräckliga resurser för en
snabbt ökande befolkning kan leda till oöverstigliga problem för vissa
stater, som riskerar att misslyckas och falla samman med stora flyktingströmmar
som följd.
Man har, trots
att världens befolkning ökar ständigt, hittills lyckats minska den absoluta
fattigdomen. Vi börjar dock komma nära en riskabel gräns samtidigt som förväntningarna
på ett bättre liv ökar bland stora grupper i världen. Fattigdomen och
den utbredda förstöringen av de naturliga livsmiljöerna pga ekologisk stress
leder till en ökande migrationen, som leder till en i motsvarande grad ökande
xenofobi i mottagarländerna och skapar problem i kringliggande stater. (Rwanda
är ett sådant exempel, även om det också fanns rad andra element aktuella där,
bl.a. en systematisk planering av folkmord.)
Dessa problem
understryker vad jag tidigare påpekat att det inte är militära medel som löser
de här problemen. Förebyggande åtgärder för att se till basala fördelningsfrågor
i världen är däremot centrala.
8. Ekonomi
en säkerhetsrisk
Vi har en rad
stater där fattigdomen är utbredd och där lånefällor och korruptionen gör
den ekonomiska frustrationen utbredd, vilket lätt kan omvandlas till etniska
konflikter osv. I stället för att avskriva lånen har man från de
internationella långivarna krävt strukturella anpassningsprogram (SAP:s) i
den nyliberala ekonomins anda, som lett till ännu värre mänskligt lidande. De
sociala kostnaderna för strukturella anpassningsprogram ingår inte i
kalkylen. Det kapitalistiska systemet har inga spärrar som slår till när
ekonomiska överväganden leder till mänskliga tragedier.
Åtgärder mot
korruption drivs på olika plan men utan en mera systematisk ansats. Här har en
NGO (Transparency International) tagit en rad viktiga initiativ, men det behövs
en mer övergripande ansats.
En rad av de svåra
misslyckandena i Afrika har en ekonomisk och befolkningsmässig bakgrund ofta i
kombination med multietniska motsättningar. När de grundläggande livsförutsättningarna
hotas är det lätt för politiska ledare att utnyttja etniska motsättningar för
sina maktsyften. Det leder ofta till en ohygglig våldsspiral utan mänskliga
drag.
Ett annat
problem är att de skärande klyftorna i materiell standard mellan stater världen
över börjar bli uppenbara även för de värst drabbade i och med med tillgången
till TV världen över. Den rika världen fortsätter att berikas och försöker
blunda för orättvisorna. Det globala
systemet står inför en utmaning i termer av en mer jämlik fördelning av
resurser. Endast så kan allvarliga konflikter undvikas i framtiden, men det
ekonomiska systemet har inte några mekanismer för sådana ställningstaganden
Bland ekonomer av facket finns ett stort motstånd mot ett hänsynstagande till
livsmiljö och mänskliga faktorer. Det är allvarligt med en
"vetenskap" med ett så utpräglat "tunnelseende" (där man
skärmar av de delar man ej vill se).
Omställningen
till marknadsekonomi i stora delar av världen utsätter en rad stater för ett
riskabelt övergångstillstånd. Ett påtagligt exempel är den stora omställningen
i Ryssland, och dess forna sattelitstater, där man kämpar för att övergå
till marknadsekonomi, men där maffiagrupper profiterar på förändringen medan
vanliga människor har det svårt att klara sig. Omställningen har en destabiliserande
effekt, där nationalistiska grupper kan finna en massiv
grogrund för en missnöjespolitik riktad mot det som målas upp som
"fiender". Vi ser också i dessa nyblivna stater en stark polarisering
i fattiga och rika, en riskabel trend världen över.
9. Global
ekonomi, globalisering och den snabba förändringstakten
Det kanske mest
påtagliga i vår tid är förändringstakten i nästan alla avseenden i världen.
Den tenderar att accelerera ytterligare med den nya informationsteknologin.
Detta skapar problem i sig i vissa stater, som har svårt att anpassa den samhälleliga
servicen efter de förändringar som krävs och halkar efter ekonomiskt.
En del av dagens
förändrade världsbild drivs också av inflytandet av multinationella företag,
som följer sina egna lagar. De känner inte ansvar för befolkningen i en stat
eller en annan utan är ute efter att maximera sin egen vinst. I många
avseenden sker de transnationella företagens verksamhet utanför politikernas gängse
kontroll. Redan 1972 tillsatte FN en "Commission on Transnational
Corporations", men när det slutliga fördraget presenterades
1992 fick man inte fram något godkännande. Transnationella företag
kontrollerade 1994 över 33 % av världens produktiva tillgångar!
(UNRISD-rapport, 1995)
I Asien pågick
en snabb industrialisering och en snabb ekonomisk tillväxt som dock ledde till
en kraschlandning för dessa ekonomier under 1998 bl. a. på grund av ett otidsenligt
bankväsende. krisen har skakat om människorna i denna del av världen.
Väst är på väg
mot vad som brukar kallas ett "informationssamhälle", där
industrijobben alltmera försvinner och ersätts av högkvalificerade
teknikjobb. Det kritiska med denna omställning är att arbetslösheten stiger i
stora delar av världen och delar av befolkningen (även de unga) har inte en
meningsfull sysselsättning. Detta är en riskabel utveckling, då människor
som marginaliseras lättare blir offer för populistiska rörelser.
Behöver denna
ekonomiska utveckling leda till konflikter? Kanske inte, men ekonomiska problem
har en tendens att översättas till andra typer av problem, så vi behöver
fundera över hur dessa mycket allvarliga strukturella problem kan hanteras på
ett bättre sätt för människor världen över.
10. Kina, en
stormakt i vardande
Trots ekonomiska
kriser pågår i stora delar av Asien en ekonomisk utveckling, som skapar en ny
situation i världen. Kina är alltmera på väg att bli en betydande maktfaktor
och relationen till Kina är viktig också ur ett säkerhetsperspektiv. Med en
befolkning på över 1,3 miljarder människor kan vi helt enkelt inte riskera
att utvecklingen mot ett öppnare samhälle äventyras.
Vissa
journalistiska larmrapporter (Ex. Bernstein,R & Monro, R.H., "The
Coming Conflict with China", 1997) påstår att kineserna såg den
amerikanska militära överlägsenheten under Kuwaitkriget på CNN och att de
satsar på att bygga upp sin militär, satsar på kärnvapen osv. för att
skaffa sig en styrkeposition visavi USA.
De menar att
Kina bidar sin tid och bygger upp sin militära och ekonomiska styrka för att
kunna utmana USA. De rapporterar om vissa röster inom det kinesiska
etablissemanget, som talar i termer av återupprättande av den nationella
stoltheten med militära maktmedel. (Västvärlden har onekligen sedan början
av 1800-talet förnedrat den kinesiska stoltheten.) Det låter hotande likt ett
eko från den serbiska retoriken under uppbyggandet av motivationen för det
jugoslaviska inbördeskriget.
Med en god
ekonomisk utveckling och en ny roll i världspolitiken kan en sådan negativ
utveckling (där stolthet definieras i militära termer) kanske undvikas och en
stolthet i stället byggas på landets alla goda resurser.
Kinas utveckling
är svår att sia om i dag och det är lätt att sprida pessimistiska profetior.
Kina kommer inom
en snar framtid att inta sin position som en av världens stormakter. I detta
interimistiska läge är det viktigt att bygga upp relationerna och lära av
gamla misstag, så att vi inte igen hamnar i en situation med ett kallt krig
mellan stormakter.
11.
"Uppstickarstater"
Uppstickarstater
är ett annat begrepp i den internationella säkerhetsvokabulären. Det rör sig
ofta om stater som inom sin region har aspirationer på en maktposition. En del
av dessa "uppstickarstater" kan tänkas gå vägen via kärnvapen för
att befästa sin maktposition. Irak är naturligtvis ett sådant exempel och
listan har just utökats med Pakistan och Indien.
Massförstörelsevapen
i händerna på instabila regimer med intensiva maktanspråk och aktuella
konflikter med grannarna är en bjärt lysande röd varningsflagga. Inga ansträngningar
får sparas för att försöka lotsa dessa stater över i en reglering av kärnvapeninnehavet
(och biologiska/kemiska vapen) och i en modell för fredlig förhandling kring
tvisteämnen.
Reflexioner
När man tittar
tillbaka över listan av tänkbara konfliktorsaker inser man snabbt att det är
inte militära medel som löser dessa problem.
Man inser också
att det inte finns något annat alternativ än gemensam säkerhet och att den
gamla avskräckningsprincipen är föråldrad och felaktig. Det är viktigt att
vi inte får en upprepning av rustningsspiralerna från det kalla krigets dagar
även om det gäller delar av världen. Vi lever på en begränsad planet, i ett
slutet system, och vi måste lära oss samarbeta för att lösa problem. Det är
dock inte så lätt i en värld dominerad av en ekonomiskt tänkande som
ensidigt betonar konkurrens, i en värld där makt fortfarande definieras i
militära termer och där ideologiska motsättningar håller återigen på att
skärpas.
I nästa
avdelning försöker jag linjera upp olika steg, strategier och institutioner
som behövs för att hantera de nya säkerhetsriskerna. Det är som alltid ett långsiktigt
arbete.
Säkerhet är något
som byggs. Det tar tid men är den enda vägen till en mera varaktig fred.
Säkerhet
handlar om att bygga tillit och garantera en samexistens i respektfulla former.
Vad som behövs
är en mera rättvis fördelning av resurser, hänsynstagande till miljön, ett
utvidgande av den internationella rättsordningen, ett stärkande av FN.s roll,
uppbyggnad av civilsamhället och respekt för mänskliga rättigheter bl.a.
DEL III. KONFLIKTFÖREBYGGANDE ÅTGÄRDER OCH STRUKTURER
|