Marta Cullberg Weston, 1998

En ny säkerhetsregim inför 2000-talet.
Prevention, konfliktlösning & fredsbyggande

DEL V. FREDSBYGGANDE

Konfliktlösning på den folkliga nivån 

När ett fredsavtal slutits på ledningsnivån återstår hela det långsiktiga arbetet att bryta ned de vallar av hat som krigspropagandan byggt upp. Konfliktläkningsarbetet på den folkliga nivå kallas ibland för att "bygga freden underifrån" (Schultz, 1993). Detta är en långsiktig lösning, som är lika viktig som den politiska lösningen, men man talar inte så mycket om den. Det är ganska enkelt att piska upp hatstämningar och skapa en fiendebild. Det är en mycket mera långsam process att bryta ned dessa fiendebilder. Det tar tid för tillit att växa precis som ett träd i naturen, men att hugga ned trädet (förstöra tilliten) kan gå mycket snabbt.

Centralt för att denna fas av fredsbyggande ska kunna ta fart är att de gamla krigshetsande ledarna har ersatts med nya ledare, som inte själva var involverade i att starta krigen. När så inte har skett, som ex i det forna Jugoslavien kommer processen att fördröjas och halta betänkligt.

Helst bör också den rättsliga processen mot krigsförbrytare ha kommit igång. När centrala figurer undandrar sig den rättsliga processen, mest uppenbart i Republika Srpska, men även i andra delar av det forna Jugoslavien, sker en låsning i gamla etniska motsättningar, som är svåra att bryta.

Hur går man då till väga för att få till stånd en försoning på den folkliga nivån? Här är några förslag för en situation där man har en politisk ledning, som inte motsätter sig fredsbyggande:

1. Ekonomiska samarbetsprojekt

Psykologisk forskning (Sherif & Sherif 1969 bl.a.) har visat att ett mycket användbart sätt att få antagonistiska grupper att "sluta fred" med varandra är att ge dem möjlighet att samarbeta för att gemensamt lösa en fråga, som är viktig för båda. Ekonomiska samarbetsprojekt kan här fungera som viktiga brobyggare, förutsatt att projektet gynnar båda parter. Dessa samarbetsprojekt kan finnas på bynivå, där man samarbetar kring återuppbyggnad av någon gemensam industrisatsning, en skola eller ett ungdomscenter. Men det kan också användas på nationsnivå. Ett sådant tydligt exempel är Kol- och Stålunionen mellan Frankrike och Tyskland, som fick dessa gamla fiender att börja samarbeta. Inom EG:s ram (senare EU) kom de att knytas allt närmre varandra med ekonomiska band och ett krig mellan dessa stater (som var involverade i två världskrig) känns i dag som en orimlighet.

Ekonomiskt bistånd för återuppbyggnad kan ges i en sådan form att det stimulerar/kräver ett samarbete över etniska gränser.

2. Dialogprojekt

Dialogprojekt på basen av en gemensam yrkesgrund är en modell för att återknyta empatiska kontakter med "den andra sidan". Ex kan akademiker på båda sidor ha en konferens om ett ämne som intresserar båda sidor, journalister möta kollegor från den andra sidan, lärare osv. Genom den yrkesmässiga länken är det lättare att bygga upp en vi-känsla igen. Man kan också ha dialoger mellan kvinnogrupper, ungdomsgrupper etc. Dialogen kan ske i workshopform eller man kan utnyttja media (TV och radio) i denna fas för att överbrygga klyftor.

3. Ungdomsprojekt

De unga i ett samhälle har ofta vuxit upp under konfliktens gång och integrerat all den animositet som sprids under en konflikt. Kulturutbyte och ungdomsläger med kultur , sport, datorer etc kan återskapa kontakter om de sker på ett välplanerat och terapeutiskt sätt.

4. Mera "objektiv" undervisning

Skolan är förstås en viktig bas för ett nytt tänkande. Historieskrivningen kring en konflikt är ofta ensidig. Möjlighet till en mera "objektiv" historieundervisning, där också den fiendeskapande krigsideologin avslöjas, är ett viktigt steg mot en omvärdering.  

Utbildning i konfliktlösning med fredliga medel kan på basnivå skapa förutsättningar för en annan kulturinriktning (se artikel av Ingrid Inglander).

5. "Objektiva" media

Media används alltid systematiskt av ledare för att bygga upp fiendebilder och hetsa befolkningen till krigsstäming. Media behöver återgå till normal nyhetsrapportering, där man inte smutskastar folkgrupper och där man så småningom också kan analysera bakgrunden till konflikten. "Common Ground" har i Makedonien startat en rad viktiga samarbetsprojekt för journalister från den makedonska respektive den albanska folkgruppen, som kan tjäna som inspiration för liknande brobyggande.

Ibland kan utanförstående media (som Radio Free Europe) erbjuda alternativ information under konfliktens gång, när det inte är möjligt att få sådan inom landet.

6. Psykosocial rehabilitering

Efter en konflikt utvecklats till våldsamheter finns oerhört många sår att hela fysiskt och psykiskt. Smärtan över de människor man förlorat i konflikten måste få höras och synas i samhället. Psykologiskt stöd i någon form behövs för alla de tusenden som utsatts för olika former av krigstrauma. Barnen har ofta varit med om fruktansvärda saker och behöver särskild hjälp att bearbeta sina tyngande minnen. Bildterapi i grupp brukar vara en bra metod för barn och ungdomar.

Kvinnor har framför allt i etniska konflikter kommit att bli måltavla för övergrepp (ofta våldtäkter) och har svåra trauman att bearbeta innan de kan fungera som den sammanhållande länken inom familjen igen.

Männen som kommer hem från kriget bär på sina tunga bördor av dödande och sorg över vänner som stupat. Den psykosociala rehabiliteringen behöver få mycket resurser. Männen behöver också få ett arbete att gå tillbaka till, annars kan de fastna i kriminella gäng eller annan destruktiv verksamhet. Att få igång de ekonomiska hjulen är därför av oerhört central betydelse.

7. Samhällelig sorgeprocess

En samhällelig sorgeprocess måste få en chans att starta, där politikerna understödjer den psykologiska processen med symboliska åtgärder, som besök vid den okände soldatens grav, monument som reses etc. Det är viktigt att människor i litteratur, drama, dans och andra kulturformer får chans att uttrycka sina känslor och sin sorg över det skedda.

Så småningom kanske ledarna har nått fram till en punkt där de kan be om ursäkt för sin stats konfliktbeteende, som den japanske premiärministern, som nyligen (50 år efteråt) bad om ursäkt för att Japan bombade Pearl Harbour och startade kriget i Stilla Havet. Ett led i denna sorgeprocess är också "sanningskommisionernas" arbete (se nedan ).

8. Kyrklig reconciliering

När grupper med olika religiös hemvist involveras i en blodig konflikt tenderar också kyrkan att engageras sig på den egna sidan. En dialog med den andra sidans religiösa ledare kan vara väsentligt för att få till stånd en bättre samexistens.

9. Återupprättande av rättssystemet – sanningskommissioner/krigsförbrytartribunal 

Som en del av denna läkningsprocess är det viktigt med en internationell domstol/tribunal, som dömer krigsförbrytare. Det är ett led i att återställa någon form av laglighet och respekt för mänskliga rättigheter. Det fyller också en viktig psykologisk funktion – om någon form av allmän rättvisa skipas behöver man inte bära på individuella hämndkänslor i samma grad och vreden kan få övergå i sorg. Men en sådan domstolsprocess blir förstås också ofta ett led i det politiska spelet.

Också på det nationella planet behövs ofta domstolsförfarande, men man når i båda fallen bara ett mycket begränsat antal krigsförbrytare. I vissa nationer har man som ett komplement satt upp "sanningskommissioner", där man försöker komma till botten med vad som hänt på den individuella nivån för de många offren. Så har skett t.ex. i El Salvador och i Syd-Afrika. Genom att de som vittnar inför sanningskommissionen garanteras amnesti har man uttryckt farhågor att detta förfarande inte tar hänsyn till människors behov av att straffa för förövarna (som ett led i att kunna försonas med sina personliga förluster). Å andra sidan kan sanningskommissioner leda till att en rad övergrepp blir officiellt erkända, som annars skulle ligga begravda i massgravar.

En samhälllig sorgeprocess är oerhört viktig för att slippa nya "chosen traumas", som kan aktiveras i framtida krissituationer.

Att sörja innebär att släppa taget om det gamla, släppa taget om hämnden och återfå förmågan att blicka framåt. Det är fascinerande att se vilka resurser för läkning som ändå finns inom samhällen. Vårt grannland Finland hade ett uppslitande inbördeskrig under början av 1900-talet (startade 1917 vid självständighetsförklaring i samband med den ryska revolutionen) mellan "röda och vita", men i dag är detta en konflikt som i alla bemärkelser tillhör historien.

Om vi betänker de talrika krig som försiggick mellan de nordiska länderna för hundratals år sedan, och som nu är otänkbara, så inser vi att en utveckling i fredlig riktning är möjlig, även om den ibland behöver tid.

En ny säkerhetsordning

Trots alla svårigheter finns i dag en större möjlighet att utveckla ett fredligare relationsmönster i världen. Basen för en ny säkerhetsordning måste vara kooperativ säkerhet.

"Kooperativ säkerhet bygger mindre på militär avskräckning och mera på återförsäkringar om att stater kommer att följa etablerade normer och överenskomna inskränkningar i handlingsfriheten" skriver man i den svenska utredningen om "Förebyggande verksamhet" (1997).

Vi behöver samarbeta för att få jordens resurser att räcka till alla och inte slösa resurser på krig. Preventiva insatser för att lösa konflikter innan de leder till våld och för att förebygga konflikter måste få en helt annan prioritet liksom metoder för fredlig konfliktlösning.

REFERENSER