Odla din livsvisdom

Ur ICA-kuriren nr 44/2003
Av: Lilleba Nordenson

Tänk dig att du har en inre karta som vägleder dig när livet blir svårt och kaotiskt. En livshållning som är bara din och som du kan stå för. Marta Cullberg Weston har skrivit en bok om vägen dit.
  

Vill lära ut vardags- visdom. Författaren och terapeuten Marta Cullberg Weston tror på allas inneboende förmåga att växa. Om vi ger oss tid att reflektera över stora och små händelser.

Det är en vacker bok, drygt 350 sidor tung. Ordet ”Livsvisdom” lyser vitt mot en bakgrund av grå stenbumlingar.
– Visst kan det verka hybris eller rena galenskapen att ge sig på något så stort och filosofiskt. Men observera att den heter på väg mot livsvisdom…

Vi träffas på ett kafé mitt i Stockholm. Marta Cullberg Weston har varit hemma för att träffa sina tre ”nyvuxna” barn och sina vänner. Nästa dag ska hon resa tillbaka till USA där hon bor med sin amerikanske man sedan tio år.

Varför skrev du boken?
– Den växte fram under flera år. Jag ville försöka sätta på pränt mina egna erfarenheter, från livet, arbetet och litteraturen. Min tanke är att man ska kunna läsa varje kapitel för sig och kanske diskutera i grupp. Framför allt vill jag nå unga. Jag har själv med åren insett vilken brist det var att jag inte tidigt fick hjälp att utveckla ett mer livsfilosofiskt perspektiv.

Nu är hon 61 och njuter av livets ”skördetid”. Hon ger ett tryggt och klokt, ja nästan vist, intryck. Nästan sinnebilden för den mogna kvinnan, tänker jag, och får veta att hennes bok ”Övergången”, som kom 1998, var en viktig anledning till att den om livsvisdom kom till.
– Jag pratade med en rad kvinnor i 50-årsåldern, om mycket mer än den fysiska övergången, och blev förundrad över hur mycket livskunskap de förmedlade. Insikter de aldrig hade formulerat, ens för sig själva.

Bakom ”Livsvisdom” finns också en omvälvande händelse i Martas eget liv. För fem år sedan fick hennes man Burns beskedet att han hade svår cancer och högst ett år kvar att leva. Men det mirakulösa hände att behandlingen lyckades och att de fick ”livet tillbaka”. Men ett i djupare mening förändrat liv.

Kan du förklara?
– Åh, det är ju en process. Först slås allt i spillror, man gråter och rasar, är barnslig och hjälplös. Men märkligt snabbt ändå infinner sig en annan känsla. Av accepterande och tacksamhet. Mitt i smärtan kunde vi uppleva hur varje minut var värdefull.

Hon säger att hon redan tidigare hade erfarit att kris är utveckling. En uppslitande skilsmässa när hon var i den omvälvande 50-årsåldern slog henne till marken. Men så växte känslan av att ”det här ska inte förstöra mig”.
– Och så småningom kom jag ut på andra sidan, klokare och starkare, säger hon och ler med varma ögon.

Kan man lära av andra?
Så ofta man hör ungefär detta, när någon har upplevt en svår förlust eller sjukdom: ”Nu ser jag vad som är viktigt i livet. Nu kan jag uppskatta de små sakerna.”
Varför kan vi inte lära av andras erfarenheter? Måste man drabbas själv för att bli vis?
Ingen lätt fråga jag ställer där i kafésorlet. Men Marta svarar ivrigt:
– Det är just det här jag vill förmedla. Nej, det måste inte vara så, tror jag. Du kan lära av betydligt mindre stenar på vägen. Om du ger dig tid till reflektion och eftertanke.
– Säg att du får en chef som du tycker instinktivt illa om. I stället för att älta din ilska, fundera över vad den står för. Kanske den bara drabbar dig själv? Kan du förändra någon annan än dig själv? Vad händer om du intar en annan attityd?

Reflektion och eftertanke är nyckelord för Marta Cullberg Weston. Det kan ge nya förlösande perspektiv.
Det handlar om en vana, säger hon, och berättar att hon ligger kvar i sängen fem minuter varje morgon för att hitta sin ”balanspunkt – den punkt av stillhet och trygghet hon alltid kan återvända till.
– Här är den (pekar mot en punkt i mellangärdet). Hit koncentrerar jag mina tankar. Sen ligger jag och känner att en ny dag har börjat, att jag finns till och har så mycket att vara tacksam för. Det behöver inte vara svårare än så.

Att lära känna sig själv är en viktig byggsten på vägen mot livsvisdom. ”Då får man tillgång till sin inre kraft och kan utvecklas till fullo…”, som det står i boken. Och vem vill inte det?
Marta Cullberg Weston uppfattar min skepsis:
– Vad jag menar, väldigt summariskt, är att om du försöker förstå dig själv, om du reflekterar över dina reaktioner, dina val, vad du mår bra och inte bra av, så blir du tryggare i dig själv. Du litar mer på dina egna värderingar. Du blir mindre beroende av vad andra tycker. Du vågar vara dig själv och kan också förstå andra bättre.
– Men man blir ju aldrig färdig! Säger hon och rotar fram papper och penna ur väskan, drar ett långt streck med några punkter på:
– Här föddes du, här bytte du skola, här fick du ditt första jobb… Det är din ”tidslinje”. Punkta sådär tio omvälvande händelser i ditt liv hittills. Skriv ner hur de förändrade dig, vad du kände och vilka personer som var viktiga. Sannolikt framträder ett mönster. Kanske ser du att du alltid har sökt dig till en viss typ av människor. Kanske ser du sidor hos dig själv du tycker mindre om.
– Ett annat knep är att berätta sitt liv för någon. När du lyssnar till din egen historia blir allt mycket tydligare. Du kommer att förundras över hur mycket du kan och har gjort!

De flesta blir klokare med åren. Att klara en dator är inte detsamma som att klara livet, som Marta Cullberg Weston säger. Men livsvisdom har inte alltid en koppling till ålder. Fullvuxna kan vara nog så omedvetna och låsta. Medan unga i allmänhet är öppnare.
– Nej, jag menar inte att man måste byta jobb, skilja sig eller flytta utomlands för att utvecklas… Att växa som människa är i mina ögon att ständigt vara beredd att ompröva sin verklighetsuppfattning.
Eller, som hon vackert formulerar det apropå stenbumlingarna på omslagsbilden:
– Att i nötningen med livets alla kantigheter uppnå en fin avrundning och klokskap.

Om boken På väg mot livsvisdom

Personligt om livsvisdom: Psykologidagarna