Bildens kraft

KRÖNIKA Psykologtidningen 8/06

Som ung drömde jag om att bli forskningsresande som Sten Bergman och vistas Bland vildar och paradisfåglar och jag sörjde över att antalet vita fläckar på världskartan hade krympt så katastrofalt. När jag var gammal nog att ge mig ut på upptäcktsfärd fanns det i princip inga vita fläckar kvar på världskartan, men livet kom att ta en annan riktning. Upptäckterna kom i stället att fokusera på det som kan gömma sig i en människas inre.

Särskilt sedan jag stötte på symboldrama har jag fått möjlighet att varje dag utforska oupptäckta kontinenter utan att behöva sova i tält med hotet från giftiga ormar eller skorpioner. Det är en ynnest. I varje drama ger man sig ut på en inre resa där man inte vet vad som kommer att hända och var man landar. Det gör att terapiarbetet blir en ständig stimulerande utmaning.

Nyligen läste jag boken Gryning över Kalahari, hur människan blev människa, där Lasse Berg utforskar hur människans tidiga period gestaltade sig på den afrikanska kontinenten. Han visar på fantastiska tidiga grottmålningar nere i Namibia och Sydafrika där dessa urmödrar och urfäder använde sig av bilder för att kommunicera med "högre makter". Detta är långt före Lascaux och andra europiska grottmålningar och det visar på hur fundamental denna bilddimension är. Lasse Berg visar att många av dessa bilder troligen har tillkommit ur transupplevelser. Sättet att kommunicera med dessa högre makter gick dels via dansen, dels via bildskapandet.

Denna inre bilddimension finns där ständigt hos oss människor men vi kommunicerar sällan med den i vardagen annat än i våra drömmar. Men psykoanalytikern Thomas H Ogden påpekar att den inre konversation som vi kallar drömmar inte är en process som är begränsad till sömnen lika litet som stjärnornas existens är begränsad till den mörka tiden av dygnet.

Hjärnforskaren Antonio Damasio ger oss en förklaring till detta fenomen i boken Descartes misstag: "l nervcellerna i hjärnan skapas representationen, eller inre föreställningar, vilka kan manas fram som mentala bilder och sedan bearbetas i en process som kallas tänkande." Det är fortfarande ett mysterium hur dessa inre bilder uppstår ur nervernas helt andra sätt att kommunicera. Produktionen av dessa inre images sker dock ständigt utan att vi är särskilt medvetna om det. I drömmarna får människan kontakt med denna bilddimension.

Men det finns även andra vägar att få tillgång till de inre bilderna, som till exempel symboldrama eller hypnos. Symboldramats skapare psykiatern Hanscarl Leuner var som ung radioamatör. För honom låg liknelsen med radiovågorna nära. Dessa ljudvågor finns där ständigt, men vi måste lära oss att ställa in mottagaren på rätt station för att kunna uppfatta signalerna. Leuner använde sig av avslappningens förändrade medvetandetillstånd och gav också ett tema. Då skedde något märkligt – patienten kunde för sin inre syn se dynamiska scener.

Redan på 1930-talet funderade den tyske psykiatern Carl Happich över att vi har en nivå mellan det medvetna planet och det omedvetna som han kallade symbolmedvetande. Detta anknyter till de tankar som Ogden nyligen presenterat i Conversations at the Frontier of Dreaming, där han förlägger denna symboliska nivå på gränsen mellan det förmedvetna och det omedvetna. Han ser detta som ett mellanområde för ett bollande med olika föreställningselement – en metaforisk plats för det inre samtalet. Han uppfattar denna aktivitet som hjärtat i detta att vara människa. I ett symboldrama kan det inre trollandet formuleras, ta gestalt och bli meningsbärande. Därigenom sker också en förvandlingsprocess.

Arbetet med inre bilder kan också anknytas till teaterns värld – det vi "ser" utspelas på en sorts inre filmduk. Skälet till att man sätter upp ett drama på teatern är ju ofta en besvärjelse, en iscensättning av en inre problematik för att få grepp om den på ett annat sätt. Genom att gestalta den blir den hanterlig. Det pågår hos oss alla ett ständigt drama i vårt inre utan att vi är särskilt medvetna om det.

I symboldramaprocessen får dramat en synlig gestalt. Det är mångdimensionellt med miljö, dofter, känslor och personer som agerar. Det uppstår dessutom en naturlig men terapeutiskt ovärderlig kontakt med känslorna. En tidigare ordlös kunskap får här ett pregnant uttryck och kan sedan också formuleras i språklig gestalt. Dessutom finns det en möjlighet att gå in och ändra i pjäsen och skriva om ett avsnitt av pjäsen. Det ger stora terapeutiska möjligheter.

Det förundrar det mig att många terapeuter fortfarande inte har upptäckt kraften i att arbeta med inre bilder. Men kanske beror det på att man själv behöver få uppleva magin i de inre bilderna innan man kan förstå vilken tillgång de är. Kanske kommer det en omsvängning i attityden när nu den kognitiva terapin alltmera börjar inse kraften i inre bilder.

MARTA CULLBERG WESTON cullbergweston@glocalnet.net