Arrogant stormaktspolitik

Vem gav USA rätten att agera världspolis? Den enda kvarvarande stormakten visar en flagrant oförmåga att förstå komplicerade internationella processer. Den pånyttfödde presidenten Bush säger sig vara inspirerad av Gud själv, men vill skapa demokrati med svärd, skriver psykoanalytikern Marta Cullberg Weston, bosatt i USA.

President Bush vill angripa Irak denna vecka och han är synnerligen irriterad över att FN kastat grus i maskineriet. Ur den amerikanska regeringens perspektiv skapar inspektionsprocessen med Hans Blix bara fördröjning av våldsaktionen.
Vid jultid berättade en insatt republikansk kongressledamot med god kunskap om kretsen i Vita Huset att beslutet om krig i princip redan var taget.

Colin Powell hade dock övertygat kretsen kring Bush om att det var klokt att ha en allians bakom sig, som kunde bidra till att betala kalaset, så därför lät man spelet i FN fortgå.
När man trots intensiva ekonomisk-politiska påtryckningar, mutor och t o m telefonavlyssning av säkerhetsrådets medlemmar troligen inte får sin vilja igenom kommer USA att misskreditera FN och köra sitt eget lopp.

Med en arrogant retorik som skapar ännu större förtroendeklyftor skuldbelägger USA Frankrike, Tyskland och Ryssland, som stått upp mot supermaktens egensinniga politik.
Om säkerhetsrådet inte auktoriserar en aktion - ett tydligt och odiskutabelt mandat för ett militärt angrepp - befinner sig USA på djupt folkrättsligt vatten, men det tycks inte bekomma regimen.
Artikel 51 i FN-stadgan tillåter förebyggande militära aktioner endast i självförsvar och då det finns ett omedelbart hot mot en nation. Det finns inga övertygande bevis för att Irak utgör ett omedelbart hot mot USA:s säkerhet.

En militär aktion utan säkerhetsrådets godkännande innebär således ett brott mot internationell rätt.
Krigshetsen har pågått länge i amerikanska medier. Språkbruket är inte bara diplomatiskt ovist, utan har en religiös anstrykning som klingar falskt i våra öron. Bush är en pånyttfödd kristen, som ser världen i svart-vita termer och sig själv som redskap för en politik som Gud inspirerar och förestavar.
President Bushs okänsliga amerikanska cowboydiplomati har djupa rötter i en messiansk föreställning.
Att presidentens religiösa föreställningar styr hans politik fungerar nog för de 46 procent av amerikanarna som i en färsk gallupundersökning beskrev sig som "evangeliska", men mindre väl för den andra halvan.

President Bush tror t ex inte på Darwins utvecklingslära, eftersom den går emot Bibelns skapelseteori och han har stoppat stödet till alla internationella utvecklingsprogram som tillåter abort. De ultrakonservativa har fått allt större makt i det amerikanska samhället.

Terrordåden den 11 september ledde till en helt ny världsordning. George Bush signerade i september 2002 en ny säkerhetspolitisk doktrin som ger USA "rätten" att slå till i förebyggande syfte, inte bara mot omedelbara hot utan även mot så kallade framtida hot.
George Bush den äldres rådgivare Paul Wolfowitz, Richard Perle och Dick Cheney utvecklade denna "säkerhetsdoktrin" redan i början av 1990-talet. Tanken var att förstärka USA:s enväldiga supermaktsposition och hindra uppkomsten av en rivaliserande supermakt. Bush den äldre accepterade inte denna doktrin och den lades på hyllan tills terrorattacken den 11 september gav dessa hökar en ny chans.
Doktrinen strider mot internationell rätt och äventyrar decenniers strävanden efter internationell stabilisering samtidigt som den skapar ett riskabelt prejudikat.
Kina skulle med denna doktrin i ryggen kunna angripa Taiwan och Indien och Pakistan kan var och en slå till mot den andre utifrån sina föreställningar om den andra sidan som ett hot.

I sina grandiosa planer menar Bushadministrationen att störtandet av diktaturen i Irak ska kunna starta en process där korrupta regeringar i regionen kan bringas på fall och ersättas av mera demokratiska regimer. Demokrati med svärdets hjälp således.
USA hoppas därigenom att kunna skapa långsiktig fred för Israel. Men det centrala är att USA troligen vill skapa en plattform i Mellanöstern för sina trupper och etablera sig som en maktfaktor i regionen.
Saddam är en avskyvärd diktator och målsättningen att bringa demokrati till regionen är behjärtansvärd om än blåögd. Som ett sätt att minska riskerna för terrorism är det en synnerligen illa vald plan.
Bush deklarerar att "Vi befriar - vi ockuperar inte!". Muslimer i världen lär inte se saken på det sättet. Vem gav för övrigt Bush mandat att agera världspolis?
Kriget utsätter den irakiska civilbefolkningen för ett stort lidande och risken är överhängande att en invasion leder till kaos och bakslag. Sannolikt skapas ett "nytt Jugoslavien" med interna strider mellan kurderna i norr, shiamuslimerna i söder och den nuvarande privilegierade minoriteten av sunnimuslimer.
Kostnaderna för återuppbyggnaden av Irak beräknas till miljardtals dollar. Bush har inte uppfyllt sina löften om ekonomiskt stöd till återuppbyggnad av Afghanistan, så det ser dystert ut för Irak.

USA har mycket litet tålamod med långa återuppbyggnadsprocesser. Man räknar i stället med att Europa, som man kritiserat så hårt, ska fungera som städpatrull efter den militära aktionen och bidra med miljoner dollar till återuppbyggnad.
USA är beroende av sin omvärld i kampen mot terrorismen, men man har inte insett vad det innebär i form av ömsesidighet. "The Bush folks are big on attitude, weak on strategy and terrible about diplomacy", som New York Times-korrespondenten Thomas Friedman nyligen konstaterade.

Världen står inför en riskabel och instabil situation. Den enda kvarvarande stormakten är arrogant och visar en flagrant oförmåga att förstå komplicerade internationella processer och uppfattar sig dessutom som världens frälsare. Det bådar inte gott.

Marta Cullberg Weston
psykoanalytiker och författare
bosatt i Iowa, USA