Han revolutionerar vår syn på känslor

Låt mig presentera en av mina hjältar, Antonio Damasio, som med sina experiment och sin välvässade penna har åstadkommit en revolution i synen på känslor. Han är hjärnforskare från Portugal som liksom jag själv är verksam i universitetsstaden Iowa City i USA. Damasio visar att man inte kan tänka rationellt utan att använda sig av sina känslor och rehabiliterar därmed också det ”kvinnliga” tänkande som länge varit så nedlåtande behandlat.

Maggropskänslorna

Känslorna i ”maggropen” innehåller information från många tidiga situationer i livet som kan hjälpa oss att bedöma en situation. Människor med skador i frontalloben tappar ofta denna förmåga och får då stora svårigheter att välja och fungera i vardagssituationer. Damasio beskrev detta redan i sin första bok Descartes misstag, där han gjorde rent hus med den rationalistiska traditionen i Descartes fotspår. Han visar att känslorna faktiskt ger oss en vinst i överlevnadshänseende genom att de hjälper oss att lösa komplexa problem. Han har hela tiden ett klart psykologiskt perspektiv som ger nya dimensioner åt de neurobiologiska fynden.

Varför Spinoza?

Det fantastiska med Damasio är hans förmåga att sätta in hjärnforskningen i ett mänskligt och kulturellt sammanhang så att man blir nyfiken och stimulerad. Han har dessutom en förunderlig koppling till filosofin. Först störtade han sextonhundratalsfilosofen Descartes från hans piedestal och nu fortsätter han med att återupprätta dennes samtida, filosofen Spinoza, som länge varit bortglömd.

Det märkliga är att Damasio hade ett Spinozacitat på sin vägg och när han skulle kolla upp citatet började han bläddra i Spinozas bok Ethics och blev slagen med häpnad. Denne filosof hade för över tre hundra år sedan formulerat en teori om känslor som i många stycken stämde precis med vad dagens forskare började komma fram till! Damasio blev så tagen av filosofen Spinoza att han vallfärdade i dennes fotspår för att förstå mera av hans fascinerande tänkande.

Spännande resultat från hjärnforskning varvas därför med en gripande skildring av ett människoöde och det förtryck som fritänkare utsattes för under inkvisitionens tidevarv även i det kalvinistiska Holland. Spinoza avstod från familj och all världslig flärd för att ägna sig åt sökandet av en djupare kunskap. Damasio identifierar sig starkt med denne tidiga ”forskare”, som liksom han själv har portugisiska rötter.

Hjärnans kartläggningscentra

På spaning efter Spinoza är på många sätt två böcker i en. Den innehåller också fascinerande fallbeskrivningar som illustrerar hur kartläggningscentra i hjärnan – som kontinuerligt följer vad som pågår inuti kroppen och vad vi registrerar i vår omvärld – spelar en central roll för vår förmåga att uppleva känslor. I dessa kartläggningscentra kan smärtupplevelsen stängas av vid fara, något som antas främja vår överlevnad. Här finns också nyckeln till att vi kan uppleva fantomsmärtor i en kroppsdel som amputerats. Damasio tänker sig att man med större kunskap om processerna i dessa kartläggningscentra kan ta fram mera precisa antidepressiva mediciner.

Sociala känslor är fokus för Damasios intresse och han visar att det i hjärnan finns en ”som-om-kroppskrets” som gör det möjligt för oss att spegla hur en annan person känner. Vår hjärna är således strukturerad för att främja empati, samarbete och medkänsla, som i förlängningen bidrar till vår överlevnad. Kulturen behöver dock hjälpa oss att utsträcka dessa mekanismer från familjegruppen till det större sociala och globala sammanhanget med hjälp av etiska principer.

Vad är ett gott liv?

Att Damasio är en gränsöverskridande tänkare blir inte minst tydligt i slutet av boken där han mot bakgrund av Spinozas liv ger sig in på ett utforskande av vad som kännetecknar ett gott liv. Det är något jag själv har brottats med i sökandet efter livsvisdomens kärnfrågor.

Genom människans förmåga att känna empati försätts vi i en tragisk position – vi är medvetna om att vi själva och våra närmaste en gång ska dö. Det leder dock också till att människan funderar över livet och livets mening. Detta reflekterande är ett priviligium i sig, men det kritiska steget är hur man förvandlar reflekterandet till en kapacitet för att njuta av livet. Spinoza menar att människan behöver nå fram till ett accepterande av människans villkor och samtidigt hitta ett sätt att befria sig ur negativa känslors grepp. Resultatet blir då en djup inre glädje. Damasio kompletterar Spinozas modell med en kamp för att förbättra mänsklighetens villkor. Vi behöver aldrig känna oss ensamma så länge som vi anstränger oss för att öka andra människors välbefinnande, noterar han.

Det här är en bok som inspirerar till tänkande också kring det egna livet. När gjorde en bok om neuropsykologi det sist?

Publicerat i Natur och Kulturs bokklubb Direkt november 2003