Välkommen

 Presentation

 Publicerat

 Litteraturtips

Torey Hayden - omåttligt populär barnpsykolog

Intervju med Torey Hayden vid hennes besök i Sverige våren 1999.

Av Elisabeth Cleve

Specialläraren och barnpsykologen Torey Hayden har varit i Sverige för att presentera sin nya bok Den mekaniska katten. Elisabeth Cleve har träffat henne för att samtala om hennes arbete med utsatta barn och om de framgångar hon nått som författare. Hennes böcker har översatts till 28 språk och sålts i ofattbara 240 miljoner exemplar, vilket gör henne till världens mest lästa psykolog.

Den mekaniska katten

Nioårige Conor är blek och genomskinlig och liknar mest av allt en osalig ande. Han utgör tillsammans med sin syster Morgana och mamma Laura, huvudpersonerna i Den mekaniska katten. Pojken har diagnosen autism och ingen har hört honom tala. Han lär känna omvärlden genom nosen på sin leksakskatt. Han har på autistiska barns vis ett fanatiskt intresse för snören som måste vara fastspända på hans kropp. Han är ett "svårt" barn. Genom Conors problem anas också den yngre systerns svårigheter. Terapeuten James tar sig an båda barnen i individualterapi. Deras mamma, en berömd författarinna, älskar sina barn men är en komplicerad och oförutsägbar person. Man får följa Conors utveckling, invävd i Lauras livshistoria. Hon blev själv tidigt moderlös och växte upp i ett fosterhem där hon utsattes för brutala sexuella övergrepp. Laura började leva i sin egen fantasivärld, Skogen. Det är ett heligt samhälle som hon har skapat in i minsta detalj och som påminner om Tolkiens sagovärld. Själv identifierar sig Laura med den heliga Torgon.

Under berättelsens gång växer en familjs komplicerade psykologiska historia fram med frågeställningen om Conor verkligen är autistisk eller om han lider av sviter efter något trauma. Torey rör sig i gränslandet mellan kreativitet och vansinne, sanning och lögn, fiktion och verklighet och speglar dessutom barns kontra vuxnas behov. Hon har en stilistisk förmåga att hålla många psykologiskt trassliga trådar i luften samtidigt. Med sitt lättsamma och medryckande språk hjälper hon även läsaren att klara detta. Mot slutet av romanen vävs trådarna samman så att läsaren anar en familjs historia, dock utan självklara orsakssamband. Läsaren lämnas utrymme att använda sin egen kreativitet och själv fundera över orsakssambanden bakom Conors tillstånd, ända in i det sista. Har hans problem psykologiska eller fysiska orsaker, eller bådadera?

Den mekaniska katten är den enda av Toreys böcker som är en roman. Den är helt fiktiv, skriven utifrån hennes egna erfarenheter från livet och sitt arbete. Ingen person kan känna igen sig i romanen, förutom hon själv. Torey berättar att hon hade mycket livlig fantasi som barn, men den var inte destruktiv på det vis som den är hos karaktärerna i boken. Hon har inspirerats mycket av sitt fantiserande och är fascinerad av kreativitet hos människor och menar att det är en underskattad mänsklig egenskap. I sin nya bok vill hon lyfta fram kreativiteten hos de tre huvudpersonerna. Översättaren har dessutom gjort ett särskilt gott arbete, säger Torey som utifrån journalisters frågor, har förstått att det finns kreativa nyanser i den svenska översättningen som hon inte själv riktigt lyckats få fram på engelska.

Torey Hayden, vem är hon?

Hennes farföräldrar utvandrade från Sydtyskland till USA där hon föddes. Hon berättar om sin bakgrund att den var något komplicerad. Hennes mamma tillhörde arbetarklassen och var bara 15 år när Torey föddes. Pappan kom från en överklassfamilj och tvingades mot sin vilja att gifta sig med mamman. Äktenskapet blev kortvarigt och Torey växte upp hos sina morföräldrar med mostrar och morbröder som sina syskon. Hon har arbetat i ett flertal stater i USA och för 20 år sedan emigrerade hon till Wales där hon träffade sin skotske man. De lever nu långt ute på landsbygden i Skottland med en 14-årig dotter och svärfar som är 104 år. De driver en fårfarm och maken förestår bokhandeln i byn.

Slumpens förtjänst

- För att ta det från början, säger Torey, så har mitt liv har bestått av en rad tillfälligheter som har fört mig framåt. Jag har alltid varit tekniskt och naturvetenskapligt intresserad, fick ett knappt tilltaget stipendium och läste biologi och kemi på college. Jag behövde dryga ut kassan och det enda arbete jag kunde få var att hjälpa en speciallärare med en flicka, Sheila, som var mutistisk. Jag var 22 år och visste inte vad jag skulle göra med barnet. Läraren visste inte heller utan sade att jag fick göra vad jag ville, för ingenting kunde bli värre. Jag hade aldrig träffat ett så konstigt barn och förstod absolut ingenting! Chauffören bar varje morgon in Sheila i klassrummet och alltid rusade hon in under pianot. Vid dagens slut drog chauffören fram henne och bar ut henne till taxin. Jag tillbringade ett halvår under pianot i närheten av flickan. Jag gjorde vad jag kunde, läste och pratade och väntade mig inga svar.

Torey tänkte aldrig på att ge upp. Hon säger att det inte ligger för henne, för de som växte upp i skuggan av Vietnamkriget, liksom hon själv, blev rebelliska. Hon lärde sig "never take a no for an answer". Torey var mer uthållig än Sheila och så småningom började flickan använda sitt språk, men det var obegripliga samband mellan det hon varit med om och hennes tystnad. Modern hade släppt av den 4-åriga Sheila på en motorväg, för att aldrig mer återvända. Flickan utnyttjades sexuellt och vid 6 års ålder begick hon själv sexuella övergrepp på en liten pojke som hon hade bundit fast vid ett träd och tänt eld på. Arbetet med Sheila blev inledningen på Toreys lärarbana, trots att hennes önskan egentligen var att bli naturvetare. Hon tog sin collegegrad i biologi och kemi och läste in "masters degree in educational psychology". Senare utbildade hon sig också till barnpsykolog och har även en doktorsgrad i psykologi.

Omedelbar succé

- Jag började skriva långa invecklade historier om mina hundar och katter redan vid 6-7 års ålder. Min mamma har sparat mängder av sådant i en stor koffert. Jag har alltid kunnat skriva och jag antecknade mycket när jag arbetade med Sheila, för att inte blanda ihop allting eller glömma. Plötsligt upptäckte jag att anteckningarna hade blivit till en bok, Rävungen, fast det inte varit meningen.

Boken blev en succé och såldes i många tusentals exemplar. Därefter har det fortsatt med, Burpojken, Solrosskogen, Bara barnet, Spökflickan, Andras ungar och Tigerungen. Böckerna har översatts till 28 språk och sålts i ofattbara 240 miljoner exemplar. I Finland har bara Tigerungen sålts i 55.000 exemplar. I Italien har varje bok legat på bestsellerlistorna och i Sverige har över 200.000 exemplar sålts. I Japan har man ett nyvaknat intresse för specialpedagogik, så där har Torey en särskilt stor läsekrets.

- Men med min första bok om Sheila gick allting alldeles för fort. Jag blev chockad över all uppståndelse för jag hade inte tidigare skrivit för "celebrities" utan bara för mig själv. Inom tre månader hade boken sålts med filmrättigheter till TV. Jag var inte gammal och även om jag kunde skriva så var jag en novis. Det var spännande men det blev traumatiskt för alla inblandade.

Torey berättar att man behövde Sheilas familjs tillstånd för att kunna göra en film. Eftersom modern var försvunnen och fadern satt i fängelse gav en domstol efter en tid tillstånd. Under den tid som detta tog hade mycket hunnit hända i Sheilas och de andra inblandade personernas liv. Torey sökte upp Sheila då hon tyckte att det skulle vara "fair" att flickan skulle få läsa manus, eftersom ingen hade tillfrågat henne. Mötet dem emellan blev tumultartat men resulterade så småningom i ytterligare en bok, Tigerungen. Rävungen är Toreys version om sitt arbete med flickan och Tigerungen är Sheilas version om återseendet.

Integriteten viktig

- I USA är man som författare omgärdad av juridisk expertis och förlagen tecknar en "permission insurance" som skydd mot höga skadestånd om man skulle bli fälld i domstol. Det är aldrig självklart att få människors tillstånd att skriva om en svår period i deras liv som de kanske har bakom sig. Det kan vara traumatiskt att se sitt liv i backspegeln och det är viktigt att respektera detta.

Torey berättar att hon blivit anklagad av personer som menat att de känt igen sig i böckerna, på helt orealistiska grunder. Hon har även haft kontakt med personer som har velat ha berömmelse genom att be henne att skriva om dem. Människor kan också ha givit sitt samtycke att förekomma i en bok men ångra sig efter utgivningen. Det är en balansgång och sekretessfrågan är viktig.

- I efterhand kan jag tycka att jag inte täckte över uppgifter som skulle kunna ha identifierats, tillräckligt väl i första boken. Jag har blivit bättre på hur man kan ändra i materialet så att både integriteten och innehållet bevaras. Men man kan ju inte veta att man gör fel innan man har någon erfarenhet.

Psykologisk teori är verktygen

- Jag har alltid känt starkt för "simple language" som alla kan läsa. Jag startade att skriva som lekman och tror att det är en av orsakerna till att jag helst skriver utan facktermer. Om man har som syfte att kommunicera kan fackterminologi stå i vägen och jag har dessutom inte en särskilt stark tilltro till någon viss teori. Jag använder min intuition i kombination med erfarenhet och de teoretiska kunskaper jag har. Utbildning är av största betydelse för terapeuter.

Torey menar att intuition i sig, inte är tillräckligt. Det är viktigt med teoretisk kunskap så att man inte överidentifierar sig med barnen. "The more education, the better armed you are." Psykologiska teorier utgör arbetsverktygen.

- När man skall lösa ett visst problem är det inte säkert att man alltid behöver just en hammare. På samma vis är det inte säkert att man alltid ska ta fram psykoanalytisk teori. Det kan finnas tillfällen då det behövs någonting annat. Mer utbildning ger större valfrihet och det handlar om att ha en känsla för vilket det rätta verktyget är, men också att ha det tillhands. Jag vill inte säga att jag har förkastat någon teori men jag använder inte alltid samma. De har allihop validitet i sitt sammanhang. Varje situation är unik, liksom varje människa. Det som fungerar är det som är bra i mötet mellan terapeuten och barnet. Uppmärksamhet och tilltro leder alltid utvecklingen framåt.

Slutet först

Torey har sitt eget sätt att ge sig i kast med material till en ny bok. Hon börjar alltid med slutet och bygger upp innehållet efter det.

- Jag vet alltid "where I'm going", för jag har inga svårigheter med uppbrott eller separationer. Jag dokumenterar mycket av mitt arbete både genom att skriva och med videofilmer.

Torey säger om sig själv, "I love technical stuff" och särskilt datorer vilket underlättar skrivandet. Videokameror fanns alltid i skolorna där hon arbetade, men de andra lärarna kunde aldrig hantera dem, vilket hon kunde. När Torey tittade på sina filmer förvånades hon över att det var så mycket hon inte uppfattat när det skett och hon började skriva om detta. Hon har fört en kamp med sin förläggare om hur böckerna ska sluta. Den amerikanska publiken tycker om "happy ends" och därför vägrade förläggaren först att ge ut Spökflickan. Slutet var för ovisst då man inte fick veta vad spökflickan utsatts för.

- Jag vet fortfarande inte om spökflickan råkade ut för rituella sexuella övergrepp, en pedofil eller om det var fantasier. Jag har ingen aning och det är nog det svåraste barn som jag arbetat med. Jag blev tvungen att kompromissa med förlaget och skrev i en lång epilog att allt skulle ha varit bättre med ett tydligt slut, men då hade det inte varit en verklighetsskildring, utan en roman.

Torey är noga med att inte genom alltför lyckliga slut inge hopp som inte är realistiskt. Hon betonar vikten av att vara ärlig, när man måste vara ärlig och optimistisk när man kan vara optimistisk. Periodvis har Torey fått 2000 brev om dagen från människor i olika länder. Det är föräldrar, lärare och andra läsare som hör av sig. Många skriver att de uppskattar just sluten och att de saknar barnen och Torey när böckerna är slut. Hon håller med för hon saknar också barnen och brukar svara: "it hurts, but love does and you have to take the pain as part of the price".

Fler böcker

- Nu för tiden skriver jag mest och reser runt i världen. Jag har lärt mig att barn i olika länder är mer lika än olika varandra. Nyligen har jag givit en serie workshops i Italien och varit i Japan och haft en TV show där jag har samtalat med japanska ungdomar via tolk. Jag arbetar också en del som rådgivare åt välgörenhetsorganisationer i Storbritannien. Det bästa jag kan göra nu är att entusiasmera och uppmuntra andra lärare och psykologer i sitt arbete med utsatta barn. De här barnens livssituation måste berättas. Det finns många duktiga terapeuter som gör samma arbete som jag. Det är inget unikt i det jag gör. Skillnaden är bara att jag kan skriva om det, men jag har ju bara skrivit om fall som gått bra, men jag har naturligtvis också haft andra. Det som kännetecknar en god terapeut är att han eller hon måste känna sig själv väl, för varje vuxen har en potential att kunna begå ett övergrepp mot ett barn. Skillnaden mellan en god och en dålig terapeut är att den goda har en förmåga att reflektera och kunna stoppa sig i provokativa situationer. Den dåliga dras med i provokationen och agerar. Provocerande situationer måste man alltid räkna med i arbetet med de här barnen.

Som barnpsykoterapeut blir man djupt imponerad av hur Torey lyckas ge läsaren en emotionell förståelse för de här barnen som både har svåra psykiska och somatiska trauman bakom sig. För den som är intresserad av barnpsykologiskt arbete och ännu inte läst Toreys böcker väntar en läsupplevelse! Vi kan dessutom se fram emot fler böcker, avslöjar Torey.

Elisabeth Cleve
Leg. psykolog/leg. psykoterapeut för barn och ungdomar
Ericastiftelsen

Den mekaniska katten av Torey Hayden

 

Tidigare publicerad i Psykisk Hälsa nr 3, 1999, utgiven av Svenska föreningen för psykisk hälsa och 
Tidskriften Mellanrummet nr 1, 1999